8 mars

Jag är nere i skåne nu och har tagit en liten minisemester. Dock tvingas jag läsa ett par timmar om dagen för att inte bli akterseglad. Det är Locke som utsätts för mitt grymma öga.

Locke var en lustig typ som tyckte att generella idéer – dvs idéer som ”häst”, ”tunnbrödsrulle”, ”svål” och ”dalmas” är kategorier som helt är skapade av vårt förnuft och inte av naturen.

Om Brunte är en ”häst” så är han det endast därför att vi kallar honom för häst. Locke menar att vi aldrig i de enskilda detaljerna kan hitta gränserna, utan att det är just i hur vi väljer att definiera en mängd individer.

Det finns såklart fyrtiotusen invändningar mot detta. Men det finns också tänkvärdheter. Ta bara för 100 år sedan då vita västerlänningar åtskilde ”människor och negrer” (inte alls i som ett resultat av kristendomen, som man kan tro, utan snarare i linje med den nya naturvetenskapsfetischen). Det var ju helt enkelt ”bevisat” att negrerna inte var människor – de så inte ut som människor, de betedde sig inte som människor, bodde inte i samma miljö, hade inte samma samhällsformer osv. Men detta är ju, som jag hoppas att alla mina läsare tycker är självklart, en pinsam ursäkt för vilka intressen man har att skapa dessa kategorier. Och detsamma kan alltså misstänka om alla våra systematiseringar.

Igår var jag och demonstrerade mot sexismen. När vi gick förbi tågstationen stod en massa killar, gubbar och spolingar och skrek mot oss. Det tyckte jag var obehagligt. Snacka om att det blåser kallt, när en vanlig 8-marsdemonstration inte ens kan gå fritt på Lunds gator.

Det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt.

Det liberala våldet.

Bloggen Peace love and capitalism har hittat den ypperliga texten om det liberala våldet.

Bloggen drivs av en kille som under en längre tid har förespråkat att polisen ska börja bryta upp fackliga stridsåtgärder. När han nu läser en text som hävdar att detta kan betecknas som ”våld” så drar han en intressant slutsats.

Alla som tycker att en sådan sak som när polisen bryter upp en facklig blockad har med våld att göra, är helt enkelt psykiskt sjuka.

En intressant tanke. Men den är tyvärr inte kompatibel med min sinnessjukdom, ni vet den där vanföreställningen som brukar kallas för marxism. Nästa steg i detta tankesätt är väl helt enkelt att alla vi psykiskt sjuka marxister blir inspärrade – om bara polisen får sköta skiten så ju inte heller det våld. Skönt som fan. :-)

Peace love and capitalism snickrar nu enligt källor på en artikel där han ska bevisa varför krig egentligen är fred.

Andra intressanta bloggar om: liberaler, kapitalism, våld

Jag orkar inte vara arg

Jag tänker inte skriva några mer aggressiva inlägg i köpenhamnsfrågan. Det är mycket möjligt att jag snickrar ihop en mer balanserad analys när jag orkar. Jag har blivit oerhört engagerad i den frågan eftersom den är så intimt knuten till så många saker i mitt liv. Jag har kännt ett stort behov av att se till att hetsen efter Gbg2001 inte upprepas. Jag har känt att jag helt enkelt inte tolererar att en fullständigt lögnaktig och reaktionär hetsvåg sveper över samhället, och jag bestämde mig tidigt för att bemöta alla dem som försökt påbörja en sådan våg. Ställa dem till svars för vad de säger.

Jag tycker att alla vi som på olika sätt slagits för att vrida opinionen åt rätt håll i köpenhamnsfrågan, delvis har lyckats. Bloggdjungeln har tokdominerats av vänsterröster. Och jag har fått intrycket av att den massiva strömmen av vänsterinlägg i frågan har fått reaktionärer i försvarsställning. Det är inte lika kul att ropa på mer polisvåld när man inte har hela samhällsopinionen i ryggen.

Jag står för allt jag har skrivit. Men jag orkar inte vara arg längre. Att flera dagar i sträck gå omkring och vara arg tar på krafterna både fysiskt och psykiskt, i alla fall för en person som mig. Därför har jag bestämt mig för att inte skriva mer om saken på denna blogg, i alla fall inte på det ilskna sättet. Istället tänker jag solidarisera mig, med de hundratals fängslade ungdomar nere i Köpenhamn, på sätt som inte innebär destruktiva tankar och bitterhet.

Jag tänker på alla hundratals demonstranter som sitter i danska fängelsehålor. Jag orkar som sagt inte göra en utläggning om hur mycket jag avskyr dem som satt er där. Jag vill istället trycka på min solidaritet med er och säga att ni inte ska låta er knäckas! Jag tänker på er.

Motkraft har startat en fond till stöd för de fängslade. Jag uppmanar alla att tänka på hur mycket det skulle betyda om man satt oskyldigt häktad och en människa då skänkte pengar för ens sak, och sedan tänka över hur mycket någon hundralapp betyder för er i jämförelse med vad den betyder för en som är fängslad.

Jag har bestämt mig för att tagga ner tonen på denna blogg i allmänhet. Bloggen har i mångt och mycket har varit en boxboll för de irritationer som jag inte kunnat få ut på annat sätt. Men det har lett till att de inte uppfattats som seriösa inlägg i samhällsdebatten. Förvisso är den politiska debatten som sker, i synnerhet inom bloggosfären, inte mycket att ha och det är mest en klubb för inbördes beundran. Men det har inte gett mig särskilt mycket att skrika mig hes. Därför tänker jag i fortsättningen skriva mer balanserat. Dels använda bloggen mer som ett medium för personlig utveckling, dels mer som ett medium för verklig igenomtänkta analyser.

Jag har tänkt om

Jag har fått mig en rejäl tankeställare. Det är Maleandro som hetsar lite reflexmässigt mot ungarna på Köpenhamns gator.

Jag vill fokusera på argumentet: ”Politik är att försöka göra det så bra för så många som möjligt, inte servera små tonåringar det de skriker efter”. Detta ställs mot min tes att politik handlar om makt.

Att operera med militära enheter mot ungdomar som vill ha ett hus att hänga i är alltså för allas bästa. Man måste knäcka några ägg för att få sig en äggtoddy, som Holstein sa.

Jag kan bara erkänna att detta har fått mig att tänka till en smula. Politik är ju faktiskt något som allt som oftast sker för att underlätta människors liv. Apatiska flyktingbarn, krig, tusentals hemlösa, tiotusentals tomma bostadsrätter, nedlagda ungdomsgårdar, förfallna skolor – allt detta är ju egentligen skitbra, om man bara försöker vara lite positiv!

Bortom den underbara fasaden, om ett samhälle där alla tycker sitt och makten rättar sig efter folkets vilja, så är samhället just så underbart som man kan tro. Inga människor blir ihjälhunsade, inga lodisar ligger och dör i rännstenen, inga kids har testat häxa + sömntabletter. Eller det kanske finns, men dom har ju röstat fram det!

Företagsvinsterna skjuter i höjden. Visst, det är säkert oerhört kul för dem som märker av det. Och det gör ju jag. Ta bara den där utbrända tanten jag hörde om. Sa jag utbrända? Effektiviserade menade jag såklart. Oerhört kul måste jag tillstå.

Vi ungdomar har ju faktiskt allt. Varför ska man deppa när man kan starta ett trendigt bemanningsföretag? Vem behöver kärlek när det finns kaffe latte? Och vem behöver egentligen ett ungdomshus när det finns McDonalds?

Som sagt, jag har tänkt om. Eller jag kommer att göra det i alla fall, den dagen jag börjar tjäna fett med cash, då jävlar ska invandraslynglarna och punkdräggen få höra hur bra dom har det. Tummen upp :-)

———————————————————————————-

Andra intressanta bloggar om: ungdomshuset

Konfliktnews: Petter, red metal, syrran, samhällsfeber

Bästa journalistråtta – engagera dig i något vettigt!

Kampen fortsätter i Köpenhamn. Kidsen ger inte upp! Så oerhört hedervärt och strongt av alla som faktiskt slåss för sin sak.

Men nu kommer då den gamla vanliga trallen från mediaetablissemanget. Så fort det uppstått en politisk konflikt kommer de gamla 68-rävarna fram, ni vet de som sjöng lite kampsånger om de modiga folken i centralamerika, och tror att dom kan utläsa några spår av sina tonårsuppror i dagens politiska konflikter.

Johanne Hildebrant är en typisk gammal proggråtta som tror att hon vet allt för att hon varit lite ängageeerad i sina ungdomsår.

Så nu när det uppstår massiva kravaller hytter hon lite mot sin egen spegelbild och skriker om bortskämda medelklassungar som borde engagera sig i något ”vettigt”. Med vettigt åsyftas att man skall engagera sig för världens fattiga som inte finns på denna del av jordklotet. Klappa negrerna lite på huvudet och journalistkarriären är räddad!

Och visst finns det inte fattiga människor i Europa – Johanne har ju inte en enda invandrare i sitt kvarter – är inte det ett bra bevis? Ja och vi vet ju alla att de som kastar sten egentligen bara är våldskåta (att de ägnat åratal av förhandlingar för att slippa våld är bara ett fult tricks – dom har ägnat 20 års aktivism bara för att få kasta gatsten i ett par timmar 2007!). Folk riskerar långa fängelsestraff, terroriststatus och livslånga trakasserier från staten. Men det är ju givetvis bara för att det är kul.

Då svarar Johanne att det är inte alls så det ligger till, det är inte synd om de ungdomar i Europa idag som inte har några somhelst framtisdutsikter. 70-talsvänstern är ju idag en del av etablissemanget – ja se bara på Johanne själv som numera har en schysst anställning på Aftonbladet (en tidning som för övrigt förstör jävligt många fler liv än kravallerna i Köpenhamn).

Ta bara dom här strejkande syndikalisterna som exempel. Det är ju helt uppenbart att dom får slag, pepparsprej och hundnafs i ansiktet bara för att dom tycker det är kul! Verkligheten GÅR att helt reducera utifrån mina fördomar om min egen tonårsrevolt, det måste gå!

Om kidsen svälter kulturellt – kan dom inte bli sensationsjournalister som jag?! Marie Antoinette fnittrar hysteriskt i sin grav.

Johanne pekar dock på en bra grej – och det är att ungdomarna i Köpenhamn slåss för rent egenintresse. Men. Det handlar inte om att göra karriär på någon biståndsorganisation. Det handlar inte om att vinna lite anseende i kulturkretsar. Det handlar inte om att till slut få vara med på Elit-listan eller vad som nu kan vara Hildebrantska livets mål. Det handlar om ren och skär klasskonflikt. Om rätten till någon form av värdigt liv. Johanne lyckas glömma bort, trots att hon i rubriken kallar ungdomar för skitungar, att hon har väldigt lite gemensamt med dagens ungdom. Detta kan ses som en påminnelse.

Du och din bag in box-röda skitvänster kan dra åt helvete Johanne.

Andra intressanta bloggar om: mediaråttor, sellouts, proggnäsor, alkisar, aftonbladet

Konfliktnews: redundans , Petter, Samhällsfeber

Give ‘em HELL!

Just nu är en hel del vänner och bekanta till mig på väg ner till Köpenhamn för att solidarisera sig med de ungdomar som kämpar för sitt ungdomshus.

Här kommer en snabb bakgrund som känner er lite lost: 1982 togs ungdomshuset över av olika ungdomsföreningar. Köpenhamns kommun bestämde sig dock för att sälja huset, då det inte passar in i den nyliberala visionen om en inglasad stadsbild där varje socialt utbyte sker förmedlas med pengar. Då köpte den kristna sekten Fadershuset huset. Sekten ser verksamheten i Ungdomshuset (i huvudsak spelningar) som satans fäste i Köpenhamn.

Helt uppenbart har danska staten inte på några villkor tolererat en frizon i Köpenhamn – det ska inte finnas några områden som inte går att tjäna pengar på eller som är en del av den statliga byråkratin. Gärna kultur – bara det ökar konsumtionen.

Igår morse stormade polisen huset. Tja storma är väl egentligen en underdrift. Dom fyllde huset med tårgas, rev delar av fasaden och attackerade det från luften med helikoptrar!

Vad fan är grejen liksom – ska de nya paramilitära ”antiterror”-förbanden föra regelrätt krig mot alla som inte passar in i konsumtionsparadiset Europa?

Ett hus i vilket man varken arbetar, bedriver komers eller konsumerar – är inte det terrorism?

Men en sak hade tydligen inte den danska staten räknat med. Och det var det massiva motstånd som påbörjades från första sekund då stormningen började. Överallt har ungdomar (och en jävla massa fullvuxna) ställt till med så mycket oreda att det nog är förbannat svettigt för de som är ansvariga för att situationen ordnas upp.

En intressant aspekt av det hela är att de aktiva gatukämparna inte är helt isolerade. Ett TV-reportage jag såg intervjuade en ung butiksanställd som helt ogenerat säger att hon tycker att det hela är spännande, med ett glatt fnitter på läpparna. Gamla gubbar säger att stenkastningen har varit ungdomarnas enda möjliga val utom att ge upp. Ja kort sagt så är opionsläget inte alls detsamma som efter Gbg2001 – då hela den etablerade mysvänstern gick i spetsen för reaktionen.

Jag vill peka på några faktorer som jag tror har spelat roll i den annorlunda opinionen:

*ett suveränt medialt arbete .

*Gränserna mellan proffsdemonstranter och ”vanligt folk” verkar inte vara lika tydliga.

*Det finns en uppenbar koordination mellan fredliga och våldsamma aktioner

*Äldre aktivistgenerationer, ickevåldsanhängare och sociala rörelser av olika slag har inte vänt ungdomarna ryggen så fort första stenen har kommit i luften utan istället agerat på andra sätt i linje med försvaret av huset.

Vad tycker jag personligen om det hela då? Borde det inte vara fullständigt förkastligt i alla lägen att gasta sten och vandalisera? Jag tycker inte det. Det nyliberala projektet som nu pågår är den yttersta formen av våld. Överallt tvingas folk till grov förnedring och en extrem utarmning. Och om man bara pyttelitet ställer sig utanför de givna ramarna får man smaka på en välkryddad tillrättavisning.

Verkligheten är våldsam. Alla som får förslitningsskador, alla som skär sig i armarna, alla som blir utbrända, alla som går under i depression eller sorg – alla dessa utsätts för det våld som det innebär att dagligen tvingas sälja sitt arbete till förmån för en meningslös ackumulation. Och att allt större delen av arbetarklassen tjänar 27 kronor i timmen, är helt rättslös eller tvingas gå ur facket på grund av regeringens utpressning gör ju inte direkt saken bättre.

När man till råga på det blir utkastad från sitt livsprojekt och uthängd som terrorist och statsfiende – då ser jag verkligen ingen poäng i att hålla sig till de regler som våldsmonopolet dikterar. Varje dag av ”fred” är våldsammare än ett år av de kravaller vi såg igår.

Så här sitter jag alltså och knyter min näve i fickan som så många gånger förr. Jag kan bara rikta en välsignelse till alla de som faktiskt slåss för någontin de tror på. När dom jävlarna dränker allt som är obekvämt i tårgas och pepparspray, så måste någon visa vad en hjärtlös värld innebär dragen till sin spets.

Jag tror att många Köpenhamnsbor inte bara ser på kravallerna med skräck. För första gången händer det ju faktiskt något av verkligt värde i staden. Något som implicit kommer att vara stolta över den kommande tiden när de berättar om dem.

Jag står för det. De religiösa fanatikerna ville fördriva djävulen från Köpenhamn. De nyliberala fanatikerna ville förverkliga sitt nyliberala nyliberala ™-paradis. Det enda rätta svaret på en sådan dagordning är: GIVE THEM HELL!

——————————————————————————————–

Andra intressanta bloggar om: köpenhamn, ungdomshuset, kravaller

Koniflikt-news: Akuhujan, Petter, Martin , Syrran, Redundans, Red Metal

Paus

Jag har just nu ingenting att skriva. Därför tar jag en tvåveckors paus, som jag inte tänker tumma på. Förhoppningsvis kommer jag att ha ackumulerat lite uppslag under den tiden.

Jag har ett problem

Jag söker nu desperat råd i en svår fråga. Jag har som bekant börjat plugga sen några veckor tillbaka. I början tyckte jag att det var jättekul och stimulerande. Men nu har jag insett att min klass inte är vad jag trodde att den var. En av mina klasskamrater är nämligen så fruktansvärt lik skrotnisse. I början försökte jag hålla mig undan, men då har jag bara halkat efter i skolan. Jag vågar inte prata med någon vuxen, dom skulle ändå inte förstå. Jag sover inte om nätterna längre, och matlusten är även den ett minne blott. Snälla hjälp mig ni som kan, vad ska jag göra?!?

Kvällens garv

Jag slösurfade runt på socialism.nu ikväll. Hittade ett så jävla klockrent citat som jag måste dela med mig av:

därmed inte sagt att alla former för njutning nödvändigvis måste vara radikala: en flyktlinje som inte knyter an till nya affirmativa punkter utan fortsätter rakt ut i intet är visserligen en flyktlinje, men i förlängningen en fascistisk sådan.

Stor humor, stor propaganda.

En bra anarkist är en stationär anarkist

En bra anarkist är en stationär anarkist

Denna helg har varit minst sagt massiv. Igår hjälpte jag min gamla farmor att flytta. Jag brukar tycka att det är kul att flytta, speciellt när pizzorna ska beställas och man stolt kan salutera flyttens avslut till tonerna av folkölsöppnande. Det uppstår en sådan där härlig gemenskap som bara kan nås genom enhetligt handlande och tuffa tag som kräver sammarbete och altruism. Men det kräver att förberedelser gjorts och att flytthjälpen vågar ta i lite.

Jag minns när min morsa bytte lägenhet med en familj anarkister. Vi hade laddat i veckor och styrt upp en massiv och slimmad organisation. Allt var packat i lagom tunga lådor och vi öste lastbilen full på någon timme. Så när vi kom till anarkisthemmet som snart skulle bli min mors – så möttes vi av den deprimerande synen av ett frihetligt flyttlag som inte tänkt många minuter på hur mycket jobb en flytt kräver. En storväxt yngling kom ut med en stekspade i handen och stuvade in den i flyttlasset – ja trots att dom mobiliserat såväl krutgummor som kraftkarlar så hjälpte det föga när dom varken hade packat vettigt eller hade någon som såg över och ledde processen. Jag tror aldrig att jag omvandlats så fort från en taggad yngling till en bitter cyniker.

Trots att min farmor knappast kan beskyllas för att vara anarkist så fanns det några saker som gjorde hennes flytt till en mycket ansträngande sådan. Jag och farsan började snabbt få upp ett bra flyt då vi organiserade skytteltrafik mellan lägenheten och bilen – jag stod i lägenheten och lade grejer i folks händer, efter överläggning om vilka typer av grejer som var passande för stunden, och som sedermera hamnade hos farsan som stuvade in det i lasset. Redan där började det märkas att utspårning var på väg. Vissa delar av släkten vägrade nämligen att anpassa sig till vår organisering. Lagom till att jag och farsan fick igång en fin ström av flyttlådor som bildade en estetisk klippa i flyttlasset, började min farbror att strunta i våra direktiv och bära ned andra grejer som var väldigt svåra att pussla in och som vi tänkt kasta in senare.

Senare blev det ännu knepigare då delar av min släkt visade sig vara av sämre virke än vad jag trott. En efter en ramlade de ner innan ens halva flytten var klar! Jag tycker att det är helt okej att blåsa av för rast, men att helt plötsligt se att vissa i laget lagt sig tillrätta i en fotölj när man själv står där med händerna fulla av lerkrus, då blir man faktiskt en smula svaghetsföraktande i sinnet.

Och farmor som brukar vara så skarp i pallet, hon var faktiskt riktigt oresonlig. Hon spred under hela flytten desinformation om var saker och ting skulle stå, när jag utsett mig själv till fördelare. Så här i efterhand skäms jag lite över att jag höjde rösten mot min egen farmor. Förlåt farmor.

Mot slutet av flytten, lagom till det bara var möblerna kvar, var det bara jag och farsan som fortfarande bar. Den inte så slitstarka delen av släkten hade då börjat med något jag ofta gjorde när jag jobbade på McDonalds – göra saker som ser ut att vara så viktiga att man inte kan hjälpa till att lyfta (ställa in TV-kanalerna t.e.x, lagom till storsoffan skulle bäras). Jag och farsan kokade av förtret men vi tog ut vår ilska genom gigantiska mängder upprört muttrande.

Nästa gång jag flyttar så ska det vara en rent infernalisk disciplin. Det ska vara som ett massmöte på 30-talet. Vilka ställer upp som flytthjälp? :-)