Idag gick jag på en alldelles lagom lång söndagspromenad som jag vill dela med mig av. Jag har ju utlovat mer foton så håll i hatten. Jag har ofta tänkt på hur sent man får en helhetsuppfattning om den stad man bor i. Fram tills jag var säg 17 år hade jag ingen somhelst koll på hur Stockholm såg ut mer än på en karta. Ni som sett Fredrik Lindströms nya program vet att man tror att Svenskar är så blyga mot varandra för att man levde så långt ifrån varandra förr i tiden. Jag anser att Stockholm är ett utmärkt exempel på hur det moderna samhället (där kapitalet dominerar, men inte är den enda sociala kraft som format utvecklingen) har kunnat lyfta upp denna gamla särhållning av människor och gett den egna specifika former. Det är inte en rest från svunna tider att vi känner att det är svårt att nå varandra i Stockholm.
Lever man ett liv där man går upp, ser sitt kvarter, hoppar ned i underjorden, kommer upp på andra sidan staden, ser kvarteret där, jobbar, åker hem igen och sen i bästa fall går man ut på en promenad och ser omgivningen på helgen (och då är det ofta samma platser, de utvalda nöjescentrumen, friluftslivsplatserna osv) - så kommer man inte närmare varandra bara för att man sover i samma hyreshus.
Man har ett urval av bilder i huvudet som man definierar sin närmiljö med. Och när dessa inte fylls på så är det inte så konstigt att man intellektuellt förstoppas och att man har svårt att nå den totalitet av liv som en stad bör vara. Det känns aldrig riktigt som man är en del av staden, om man så bor mitt i city.
Men av någon konstig anledning älskar jag ändå Stockholm.
Lianudden. Ja ni som har följt min blogg vet ju vad för slags udde som åsyftas.
Blick. När jag står på den yttersta udden av Gröndal så brukar jag glo ut över mälaren och tänka vad som finns där borta bakom allt vatten och alla öar. Det är så klart väldigt trist att komma på att det är väldigt lätt att ta reda på. Men ibland när jag är ute på mina promenader, i synnerhet på natten, och jag ser en yta av klotet ur ett helt nytt ljus så känns det som att det ännu finns hopp för oss som gillar upptäcktsresor.
Mälaren överskriden? Nej snarare utnyttjas vattnet i Stockholm som en vakt om segregationen. När jag fotade befann jag mig ca 60 meter från ett av Stockholms rikaste villakvarter (på stora Essingen) - men med ett djupt och strömt isvatten emellan känns avståndet ohyggligt. Jag kommer att tänka på den där dikten som John-John skriver i Vinterviken.
Nytt, gammalt och nygammalt. Fy fan vad sur jag var när jag tagit den här bilden. Jag missade nämligen precis en tvärbana som glidit över bron. Men jag tycker ändå att den blev okej. När man känner att det äldsta av alla ting, som i detta fall en vildvuxen och orörd Mälar-udde, inkorporeras som ett exotiskt inslag i ett högteknologiskt innerstadskvarter, blir jag först spyfärdig. Men sen gör jag som alla andra och tycker att det är helt okej.
Under Essingeleden. Det är skönt att gömma sig under Essingeleden ibland. Speciellt när man förnärmat vill tjuvkika på överklassens nya vinterpalats.
Takåsar och innerstad. Den här bilden säger mig absolut ingenting.
Bajens yngsta. Där jag växte upp var det en självklarhet att man höll på Hammarby. Med åldern ökade lokalpatriotismen, och även straffet för att hålla på lag som AIK och Djurgården. Men det ryktades om att straffen var betydligt högre i de fjärran förorter som låg väster om Gullmarsplan (Årsta, Liljeholmen, Aspudden, Gröndal osv). Det sades t o m att en kille i Aspuddens högstadie tvingats till den Hammarbyitiska läran medelst dop (i skolans toalett). När man promenerar i dessa områden, 10-15 år senare, märker man på klottret att takterna sitter i än. Helt rätt, anser jag.
Folkölsparadis. På håll så här års ser Långholmen ut som en rishög. Om man ens kan urskilja den. Men varje gång jag ser den så minns jag alla gånger man suttit på någon av öns berg och druckit folköl. Långholmen är ett paradis.
I fjärran: Inomhusbad i vatten. Här fick jag med både Gröndal, Reimersholme såväl som Södermalm på kortet. I fjärran kan man urskilja det lilla inomhusbadet Liljeholmsbadet som ligger och guppar i vattnet (det är alltså en bassäng inuti en båt!). Jag har varit inne där ett par gånger och jag minns känslan av att gå in på en båt för att låta lungorna fyllas av klordoft. Mycket underbart. Och postmodernt.
Den täcka funktionalismen. Här ser vi Reimersholmes nybyggda hus som nästan ser ut att ramla i vattnet. Lite längre in på ön ligger den utsökta Vindragarvägen som är ett klassiskt funkis-område. Det är lite synd att man bara skymtar det området i bakgrunden och att en första titt på ön bara inger en känsla av sjukhuskomplex.
Potentiell middag. Jag avslutade promenaden för att frita lite matvaror ur cirkulationen. Snart kommer dessa att bearbetas till en currygryta.
Kanske ser de bara mer nyktert på all skit när de blir äldre. När lyckan inte är längre bort än till helgen så kanske det är svårt att uppfatta vilka enorma mängder svår exploatering som pågår i staden. Tiotusentals gråter, skär sig i armarna eller slåss i detta nu, allt för att tackla den press som sätts på dem av den stadspuls-ackompanjerade ackumulationen. Kanske har dom i sin livskymning flugit upp till bättre positioner att studera helheter.
