The fountain

Varning för spoilers, man måste nog ha sett filmen för att fatta i vilket fall. Detta ska inte ses som en värdering, utan som lite spridda anteckningar för att förstå vad den handlar om.

Igår såg jag den vackra men flummiga filmen The fountain

En välrenomerad vetenskapsmans fru håller på att dö i cancer. I den processen blir han alltmer fanatiskt beslutsam att hitta botemedlet mot denna sjukdom. Trots att hon, den estetiska och konstnärliga frun, mer och mer börjar bearbeta sitt möte med döden, vägrar han acceptera livets begränsningar.

I samband med detta tappar han allt fokus på att ta vara på slutskedet i deras vackra relation, och har bara tankarna på sitt arbete med att bota cancern. Att dom faktiskt gör framsteg på jobbet gör att han ännu mindre kan gå upp i de tillfällen då han faktiskt är med sin fru. En scen är smärtsamt träffande då han lovar sin fru att stanna hos henne på sjukhuset hela natten, samtidigt som man ser i hans ögon att han vill vara någon annanstans.

Ett av filmens centrala teman, att man missar livets möjligheter när man förnekar dess begränsningar, symboliseras med en ring inte helt olik en negation av Tolkiens ring. I filmens metaberättelse, där en man skall rädda sin drottning genom ett äventyr i sydamerikas djungler, är Ringen en symbol för Ljus och Godhet som ger hjälten vägledning i sitt ärorika uppdrag. Parallellt förlorar den upplysta vetenskapsmannen, i filmens centrala berättelse, sin äktenskapsring ju mer han blundar för verkligheten och flyr in i “verkligheten”.

Vid ett tillfälle försöker hon förklara vad det innebär att hon lämnar jordelivet. Att hon ska flyga med fåglarna när de äter av det träd som skall växa på hennes grav.

Filmens metaberättelse är den bok som frun skrivit på sin dödsbädd. Men framförallt är den en symbol för vetenskapsmannens resa i jakten på evigt liv. Hjälten reser ut i djungeln för att hitta det eviga livets träd. Men när han hittar det så är det eviga livet inte alls evigt i den bemärkelse han hade väntat sig. När han kommer fram till trädet, nästan ihjälslagen, så helas han på det sättet att växter rusar fram ur hans sår och hans kropp går upp i naturen!

Hjältens inser i sitt döds/återfödsel-ögonblick att det eviga liv han försökt hitta alltid varit det eviga liv som hans fru pratat om!

Och det är först när han insett, att hans fru verkligen har dött - då han stilla erkänner “vi klarade det nästan”, då han ger upp det hopplösa projektet att omforma världsalltets krafter efter sin vilja (i detta fall symboliserat med en resa till en avlägsen stjärna) - som hennes liv efter döden börjar. Det träd som han försökt forsla till en avlägsen stjärna (en metafor för det hopplösa projektet att hitta på botemedlet mot cancer innan den dödat ens döende fru) bryter ut i en våldsam blom samtidigt som han ger upp sin hopplösa resa utan mål, och det är också då målet nås.

Jag tror inte att man skall tolka in att han dör på något sätt när hjälten möter döden i metaberättelsen. Tvärtom tror jag att man ska tolka det som den våldsamma process som gör det möjligt för honom att senare sätta sig vid hennes grav, lägga handen på den och känna verklig kontakt med hennes eviga liv.

Gängen. Del 2

Just nu är det oroligt i Rosengård i Malmö.

Inte för att jag tänkte beröra det alls. Men det är värt att anmärka, vilken bakgrunden är till att jag resonerar lite i dessa frågor.

Begreppen “affinitet” har blivit våldsamt inne ett par gånger inom vänstern. I detta fall tycker jag att det täcker en viktig aspekt. De naturliga arenorna för klasskamp är de konstellationer av människor som samhället gett oss gratis, affinitetstanken bygger på att det primära behovet i klasskampen just nu inte är att skapa organisationer som kan föra klasskamp - utan istället aktivera alla de organisationer som redan finns: tipslördag-hänget, stallpolarna, kursarna, fikarumsrelationerna - gort och gott gängen.

Frågan är då om det verkligen är någon central pelare i klasskampen? Mitt svar på den frågan är tveklöst ja. Tänk själv, vilka människor är det du till syvende och sist lägger din sociala och ekonomiska trygghet hos? Familjen är ofta given, och skall inte räknas ut (tvärtom ju mer välfärdsslakten fortgår) - men om man betänker vad man oftast söker trygghet och stöd hos mellan fackliga/yrkesmässiga/politiska kontakter å ena sidan och å andra sidan sina känslomässigt baserade nätverk å andra sidan - så tror jag att svaret är självklart för de flesta.

Som ett litet stickspår så kan man ta den italienska maffian i USA som exempel. Hur kunde det komma sig att tiotusentals människor sökte sig till organisationer de inte alls haft kontakt med i sitt hemland? Givetvis för att det var en social trygghetsorganisation som inte erbjöds från amerikanska myndigheter eller någon annanstans.

Frågan är då vad det har för betydelse att gänget alltmer tar över den samhälleliga scenen, och hur långt kan utvecklingen tänkas gå? Kommande poster på temat blir:

*negativa aspekter av gängmentaliteten, hur den begränsar kampen
*positiva aspekter, hur den cirkulerar och stärker klassen
*exempel på formella organisationer som lyckats kombinera föreningsformation med gängformation

Gängen. Del 1

Jag har tänkt mycket på begreppet gäng på sistone.

På sistone har det diskuterats en del kring huruvida vi befinner oss mitt emellan två “kampcykler”.

Detta tänker jag inte gå in på nämnvärt mer än att det är intressant att denna teori implicerar fullständig omstrukturering i klasskampen. Om tio år är det, med dessa teorier (som hittar sina varianter såväl hos anarkismen som den ortodoxa kommunismen) inte alls säkert att klasskampen kommer att ske på klassiskt vis - via fackföreningar, partier och andra vänsterrörelser.

En annan premiss för att vi befinner oss mellan två cykler i den historiska klasskampen är att kampen i sina klassiska former håller på att avvecklas, medan de nya inte gjort entré - dvs det sker en nedgång i klasskampen.

Detta tycker jag stämmer väl med den verklighet jag lever i. Det sker en relativ stiltje i klasskampen och alla initiativ som tas tycks tappa luft och tyngt i samma sekund de presenteras. Och även om det, så klart, alltid pågår en kamp i det dolda, så tycks denna vara särskilt svårkommunicerad för tillfället.

Alltså. Arbetarklassens klassiska insitutioner nedmonteras, och vänsterns försök att uppfinna nya står sig slätt.

Samtidigt så anser jag att det uppenbart finns en nygammal konstellation som vinner oerhört mark som social enhet just nu - och det är den klassiska “gängbildningen”.

Jag tror inte att jag behöver droppa exempel, utan litar till att läsarna har egna erfarenheter. Ju mindre man kan lita på facket, partiet och till och med familjen - desto mer uppstår den “opolistiska” gängbildningen som en given trygghetspool för de mest utsatta delarna av proletariatet.

Jag tänkte i en serie inlägg grunna lite på hur detta kommer sig, vad som är positivt, negativt och spännande med denna utveckling.

Ställ facket åt sidan - leve Förenade vårdare!

Den klassiska arbetarrörelsen krymper alltmer. Samtidigt triumferar nyliberalerna i den politiska debatten. Hur kan det egentligen komma sig? Från socialdemokratiskt och allmänvänsterhåll har det kommit två svar, det ena mer begåvat än det andra: 1. Arbetarrörelsens organisationer måste prioritera upp miljöfrågor 2. Vänstern har ingen tankesmedja.

Jag vågar lyfta en tredje anledning: vänstern har övergett klasskonflikten, och därigenom diskvalificerat sig själv som aktör i politiken!

Just nu pågår det en massiv attack mot arbetarklassen över hela världen och inte minst här hemma i det mysiga folkhemmet. Sossarna smörjer kråset, det är ju perfekt med budgetsanering som inte de själva behöver befatta sig med. Medan verkligheten pågår där ute sitter sossarna och drömmer om hur dom ska rida in i riksdagen på en stor vit häst 2010.

Ta bara vården som exempel. Överallt har det satts i system att inte nyanställa folk, utan istället ha en armé av nervösa vikarier som mår skit och dessutom ger mycket sämre vård. Men när sossarna och vänstern har svårt att dölja sin glädje över att arbetarklassen piskas till moderathat, så gör andra motstånd. Folk tvingas till det helt enkelt. Förenade vårdare är en politiskt oberoende grupp vårdarbetare som organiserar och lyfter frågor som de etablerade facken och partierna skiter i. På deras hemsida tillahandahålls intressanta nyheter och massor av berättelser om hur vårdarbetare har det.

Nu har det blossat upp en konflikt på sjukhuset i Lund där företaget Attendo trakasserat sina anställda under en längre tid. Förenade vårdare uppmanar till en landsomfattande kampanj för att pressa företaget till schyssta villkor.

Jag tycker att detta är intressant och hedervärt eftersom 1. denna bortomfackliga och bortompolitiska aktion pekar på vad som tar vid när vänstern sviker: arbetarklassen själv 2. det skickar en provocerande utmaning till alla vänstertomtar därute som i sin öronbedövande arrogans tror att vänsterns problem ligger i vilka paroller den lyfter. Vänstern måste i ord och handling stödja arbetarna i denna konkreta konflikt. Vänstern måste tillbaks till klasskonflikten!

_________________________________________________________

Vill brasklappa att jag inte på något sätt ser “bortomfacklighet” som något i motsättning till facklig aktivism. Tvärtom borde dessa komplettera varandra så gott det går.

Intressant? Andra bloggar om: facket, socialdemokraterna, alliansen, politik, kommunism, vården. Uppdaterade konfliktbloggar: SYIH, Toppetter, Undertäcket

Ett litet tafatt försök till förståelse

Jag har nu läst igenom debatten på Syrrans om det kvinnliga pekariatet (prekariat är en beteckning för den del av proletariatet som lever med otrygga anställningar och oviss framtid). Första gången jag läste debatten tyckte jag att syrran reagerade oförståeligt surt och abrubt. Andra gången jag läste så försökte jag tänka igenom vad det kan bero på.

För att börja med mig själv så är jag då och då helt sjukt irriterad på vissa i min bekantskapskrets. Vad jag än gör, säger, skriver eller skojar om så får jag ingen respons att tala om. För jag ett långt resonemang kring en fråga med massor av festliga detaljer och intressanta stickspår, så får jag endast ett grovhugget svar som slår mig på fingarna i själva sakfrågan. De stickspår jag fört och festliga småkunskaper jag haft med får jag ingen respons på och jag tolkar det som att personen redan visste allt om detta och att det sakliga fingersmällandet, som kanske har en poäng i sig, får mig att känna mig dum, onyanserad, dåligt påläst och allmänt ointressant.

Jag blir kort sagt galen på dessa bekanta, som jag återfinner i såväl politiska, vänskapliga som släktbaserade sammanhang. Jag vill skrika att jag inte är ett fullständigt kolli bara för att jag inte har läst exakt samma böcker som min meddiskuterande refererar till. Men jag hittar ingen angreppspunkt - jag jan ju inte helt plötsligt i en diskussion om psykoanalys eller skogsindustrin bara ställa mig upp och skrika “jag är faktiskt inte en idiot!” - och jag får vänja mig vid den idiotförklarande blicken.

Det får mig helt plötsligt att inse hur svinigt jag själv beter mig. Om en tjej i min närhet för ett resonemang till mig med en massa referat och fakta som jag aldrig har hört talas om, men som jag garanterat kommer att placera i min allmänbildning och sedan använda ofta och gärna i min egna hetlevrade argumentation, så svarar jag nästan alltid helt likgiltigt: “ja men det betyder ju inte att…” eller “nej det är ju sant men jag vidhåller fortfarande…”. Att jag måste inleda med ett ja eller nej som bekräftar att jag hade koll på alla de fakta och referat som i själva verket var helt nya för mig. Mitt hävdelsebegär slår direkt över i direkt nedtryckande - men varför inte mot mina manliga vänner?

Det är ju precis det som får mig att bli galen av ilska när mina bekanta vägrar att ge någon som helst bekräftelse för den intellektuella mångbottnad som jag gärna vill bygga upp mina resonemang med.

Det jag alltså blir arg och ledsen över när det kommer till ett fåtal bekantas arrogans, bör alltså en tjej rättmätigt känna inför halva jordens befolkning. Svindlande.

Jag tolkar syrrans, för mig oväntade, ilska som ett exempel på hur bägaren till sist rann över. Att det intressanta inte är huruvida redundans inlägg extra mästrande. Utan att det återigen kom sig att en massa killar kom in i tråden och skrev hur det ligger till, men ingen visade något somhelst tecken på att det var intressant och ny fakta som syrran kom med. Det tas för givet, inte minst av de killar som heroiskt rycker ut till syrrans försvar.

Jag har länge aktat mig för att kasta mig in i diskussioner om feminism. Detta för att jag inte riktigt vet vad jag tycker. Dessutom tycker jag att det känns konstigt att som i Mendel-Enk-stil argumentera feministiskt på ett machoidt och mästrande sätt, det har jag aktat mig extra mycket för. Dock så kändes det helt rätt att försöka delge något som var en rejäl tankeställare för mig. Hur dumt och basic det än kanske kan uppfattas av andra.

Andra bloggar om: feminism, diskussion, bloggosfären, prekariatet, manlighet

Kommunism och gud

Jag läser med stort nöje bloggen Gud och kommunism.

Himlen skall dock inte målas svart, ty även genom de tätaste molnen strålar Solen igenom: ett leende mot en främling, en hjälpande hand eller gästfrihet mot våra medmänniskor. Dygder som tillit, kärlek och hjälpsamhet innebär alla en reva i vår ekonomiserade värld. Det finns en viss tillåtelse att bevara dem även nu, men när de kommer i motsats till det ekonomiska slutmålet blir de farliga, eftersom dygderna innebär att vi inte berörs av ekonomiska spörsmål.

Ovanstående stycke tyckte jag påminde starkt och Kant och hans kategoriska imperativ. Jag skrev då ett inlägg…

Mittenstycket får mig att tänka på Kant och hans kategoriska imperativ.

Exempelvis: När jag går på toaletten ute i samhället (t.e.x på bibliotek) så är ofta sitt-ringen nedkissad. Jag blir inte särskilt arg då jag inte vet vem som är boven och ej heller vet varför denne inte kunnat hålla “sin lille brandman” rätt.

Däremot blir jag irriterad över att jag tvingar mig själv att rengöra sitsen. Jag gör det för att inte personen efter mig ska tro att jag är ett fullständigt drägg. Personligen hade jag kunnat uträtta mitt ärende stående.

Då ställer jag mig frågan varför jag blir irriterad över att göra en i grunden god gärning? Ja det måste ju vara för att jag inte på något sätt kommer att få någonting för det. Ingen kommer att veta om det och ingen kommer bry sig. Min goda gärning har i bästa fall gud sett.

Då undrar man ju genast vad alla goda gärningar man gör annars bottnar i - hjälpen med barnvagnarna på bussen man brukar ge och upphållandet av dörrar - är det bara artighet bottnad i ett bekräftelsebegär?

Alla tjommar som går omkring och ser fromma ut, är det bara slipade players som går och tillgodoräknar sig socialt kapital?

Visst pirrar det lite i i magen att inför en fullsatt buss vara den som kastar sig ned till den utslitna mamman med vagnbesvärs hjälp? Är man lika beredd att sända denna mamma en hundralapp eller på annat sätt anonymt göra en tjänst som motsvarar den hjälp man gett henne? Skulle inte tro det.

Det jag undrar är om det finns ren och skär altruism? Jag kan inte påstå att jag känt någon, men jag kan heller inte påstå att det besvärar mig. Men samtidigt blir det ju värt att begrunda till exempel när ni lyfter fram det som ett motexempel att folk är snälla mot varandra på stan eller att plötslig solidaritet uppstår med främmande människor - att även detta har monetära förtecken.

Nåväl, att jag gör en bra grej som står i relation med mitt liv kan gott räknas som just en bra grej. Jag menar man är ju aldrig fri från sitt samhälle.

Och fick det tankeväckande svaret…

Jag skulle nog vilja problematisera din framställning, eftersom jag tycker att den är färgad av 1900-talets socialpsykologi. Därmed är det i min mening i grunden baserat på ett cirkelresonemang: vi gör saker för att vi tjänar på det och det visar sig att vi tjänar på det eftersom vi gör det.

Det är sannerligen så att inför främlingar så agerar människor i allt lägre grad altruistiskt, men i en skara av familjemedlemmar är det snarare tvärtom att altruism är det dominerande. Ta exempelvis de socialpsykologiska teorierna om Genovese, som mördades kallblodigt i en storstad med trettioåtta vittnen. Detta togs till intäkt för att visa att människan är rakt igenom egoistisk och kallt beräknande. Men de hade fel, senare socialpsykologiska studier visar snarare att icke-ingripandet berodde på främlingskapet och familjemedlemskap (inte som blodsfamilj, utan som människor bundna till varandra) innebar en avsevärd ökning i ingripandegrad, även vid allvarligare händelser (närmade sig 100%).

Därför ska man inte läsa vårt inlägg som ett försvar för självgodhet eller annat. Det vi vill framhäva är att man i vardagen kan använda sig av gemenskapande praktiker, istället för att bibehålla den fjärmade, individualistiska och kapitalistiska subjektiviteten. Detta kan självklart inte ske i isolering, då förtvinar vi och dör, men det kan heller inte överlämpas på en avlägsen framtid.

Ett stort problem i denna fråga är vårt yttre bekräftelsebegär, men jag skulle vilja hävda utifrån Johan Asplunds Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft att det är något som har historiskt uppkommit, snarare än är ett uttryck för mänsklig natur. För mig känns det i alla fall alltid befriande när jag kan vara stolt över något utan att nödvändigtvis behöva stoltsera med det.

Vänligen,
Ättestupan

Ta bara denna myrstack som exempel.

Kan kultur överhuvudtaget vara subversiv?

Jag läste en kort debatt på Redundans blogg och började tänka. Framförallt är det kritiken från Shinji Takeyama som jag inte kan acceptera.

Förvisso har ofta det jäsande skiktet av vänstervriden kulturelit varit värd allt mitt förakt. Jag står inte ut med pretantiösa viktigpettrar som tror att deras hjärnor är nyckeln till det sociala alltets väv.

Men samtidigt så blir jag bara så trött på den betonggjutna klasskritiken som går ut på att “kultursidors tyckande” inte har särskilt mycket med klasskampens utformning att göra. För det första är det direkt fel. Bilderna konstituerar köttet lika mycket som köttet konstituerar bilderna. Det är ju faktiskt bevisat.

Klassammansättningsbegreppet är utmärkt om vi vill spåra en specifik kamps röda tråd i produktionen. Men på ett historiskt och individuellt plan måste man se till vad en specifik person helt uppenbart har fått sin inspiration från utöver sin roll i produktionen.

Lenin blev nog betydligt mer påverkad av att hans brorsa försökte mörda tsaren, och sedermera avrättades, än p g a “sin roll i produktionen”.

Om ospecificerade Oskar framför TVn spontant uttrycker sina sympatier för någon vänsterkravall, så kan det ju lika gärna bero på miljoner små kulturella stimulanser som på det jobb han har.

Jag tror inte på ideologiska block så klart. Det är inte så enkelt. I V for Vendetta är det fint i början tycker jag när de reder ut korten vad gäller idéer och deras skapare. Natalie Portman lär oss att man kan döda en människa bakom en idé men inte idén själv.

Ett skivbolag kan tvinga Thåström att spela på ett sådant reaktionärt jippo som Artister mot nazister. Men du kan inte sudda ut en låt som Beväpna er från jordytan. Alla är till salu. Men inte allt. Den kommunistiska upplevelse jag fick av att se den filmen Fucking Åmål för första gången kan inte suddas ut av det faktum att Lukas Moddysson går till sitt jobb imorgon och förmodligen en dag kommer att tvingas producera borgerlig ideologi.

Skulle inte Håkan Hellströms visdomar finnas på riktigt??!?!?

Tillbaka

Så var jag alltså tillbaka från civilisationens utkanter. Jag har haft det väldigt trevligt. Ibland har jag till och med haft det förnöjsamt.

Jag kan börja med att berätta att hemresan var hemsk. På tåget satt det arméer av ohyfsade barnrumpor vilka var bortskämda i allmänhet och snoriga i synnerhet.

Men det tog inte död på mitt dåliga humör då jag har haft en i det närmaste hyvens vecka. Ta bara denna bild för att illustrera mitt välmående.

Denna urgamla ek försökte jag bestiga. Men tji fick jag för den var hal och jag var tjock.

Jag tror att smålands mörka skogar har gjort ett djupt intryck på mig. Vyer som dessa får en att ifrågasätta alla de små skitproblem man går och försöker lösa när man springer omkrig i den produktiva meningslöshetens industrisamhälle.

Tro det eller ej, men vi vågade faktiskt vandra in i en urskog. Nu var det slut att traska omkring i uppodlad industriskog sade vi. Och tvärt emot alla säkerhetsföreskrifter gick vi in i en orörd skog där ingen hör en skrika om man är i nöd. Jag tog ett foto på den trygga utsidan innifrån trollskogen för att försöka fånga känslan av att sugas in i något man inte kan kontrollera samtidigt som den ljusa trevliga verkligheten sakta försvinner från ens horisont.

De kommer med dimman. När dimman lade sig började man höra märkliga ljud innifrån skogen. Denna mur kan man tänka sig att Dacke lät resa som skydd mot de skogsväsen som inte finns med i några uppslagsverk.

Jag hade det väldigt trevligt på nyårsafton.

Andra bloggar om: politik, folkpartiet, socialdemokraterna, samhälle, usa, media, bloggosfären, mona sahlin, musik, bloggar, alliansen, film

Lenin och socialdemokratin

Det har varit en hel del debatt i bloggosfären på sistone mellan s k “autonoma” och medlemmar i Socialdemokratiska Arbetarpartiet.

Ibland ställs dock den relevanta frågan varför sossar skulle vara intressanta på något sätt. I sitt dagliga tal är dom ju (social)liberaler och tycks aldrig göra något vettigt. Vissa menar också att Socialdemokratin är på väg att vittra bort eftersom den inte har lyckats orientera sig gentemot den klasskonflikt partiet skapats ur. Jag hävdar dock att sossarna är intressanta just därför att dom hela tiden tvingas balansera mellan borgarvänlig och arbetarvänlig politik på grund av att deras ryggrad utgörs av förmedlande instanser mellan klasserna.

I dessa frågor vill jag påminna om socialdemokraten Lenins visa ord om hur man bör förhålla sig till reformismen. I en diskussion med s k “vänsterkommunister” (som bland annat kvinnorättskämpen Sylvia Pankhurst tillhörde) föreslår han att man skall stödja Labour Party såsom “repet understödjer den hängde”.

Att socialdemokraterna har svårt att orientera sig när det uppstår en ny ordning i klasskampen, är ingen nyhet. Att sossarnas chefsideologer inte kan se att det behovs nya typer av klassorganisering, betyder dock inte att sossarna har kastat in sin röda handduk. Det kan tyckas lite märkligt, att människor som gärna upprepar att det inte var socialdemokraterna som uppfann klasskampen, också intalar sig själva och andra att sossarna idag har tappat kompassen. Jag tror att sossarna är lika förmögna idag, som för 100 år sedan, att intervenera och ta över en kamp som de själva inte uppfunnit.

Åter till Lenins tes: Jag har med egna ögon sett hur Socialdemokrater krypit med svansen mellan benen till arrangemang från “extremvänstern” och bett om att få tala. Detta kan ju såklart ses som skamligt eftersom de gärna pissar på allt vad “extremism” heter. Men då får man inte låta hatet, utan måste istället låta taktiken, tala. Lyft upp dem i talarstolen och börja sedan kritiken släppas lös.

Jag tänker exempelvis på “elevstrejken” som var emot Irak-kriget 2003. Trots att sossarna är ett krigshetsande parti så bjöd konferenciern helt sonika upp en högt uppsatt socialdemokrat för intervju inför de tusentals arga ungdomarna. Då märktes det att inom den kampens ramar (att 10 000 ungdomar strejkar mot ett krig har ju en viss radikalitet och militans i sig själv, oavsett vilka paroller det bekläs med) så hade sossen bara två alternativ, antingen att försöka tona ned de radikala stämningarna eller hylla dem och låtsas som att SAP stödjer vilda elevstrejker. I detta fall valde sossen att försöka lugna massorna genom att uttala sig delvis positivt om USAs krig. Och eftersom kidsen redan i sitt handlande gjort sådana radikala grejer att det stred mot ett formallogiskt-demokratiskt tänkande, blev de rosenrasande och översköljde gubbstackaren med snöbollar.

Ett annat exempel är när SEKO strejkade vilt i tunnelbanan förra hösten. Även då lät konferenciern en sosse och tillika styrelsemedlem i SL tala. Hennes (i annars fall) väl avvägda klassfredsretorik skar sig våldsamt mot den publik som nyss hade organiserat en vild strejk. Jag tror jag aldrig hört en människa bli så utbuad.

I båda dessa fall kan man säga att sossarna, som av de flesta arbetare erkänns som någon form av maktfaktor i deras liv, lyftes upp till den grad att det skadade dem. Som repet understödjer den hängde.

Många av SAPs fackliga aktivister har redan insett att socialdemokratin måste göra något för att få tillbaka förtroendet hos sin egen väljarbas. Och då kommer de att komma till just de konfliktytor där andra människor försökt organisera en kamp mot kapitalets exploateringen. Och varje gång de gör det måste man ha en noggrant avvägd analys baserad på att sossarna faktiskt har sociala band med arbetarklassen. Även om man har gjort huvudjobbet inför en demonstration så är det inte en självklarhet för demonstranterna att sossarna inte har något där att göra. Och det kan vara bättre att sätta strålkastarljuset på dem och fråga vad de egentligen har för planer: då får de antingen uttala sitt direkta stöd eller skära sig med publiken. Båda gynnar ju den givna rörelsen, antingen i styrka eller i radikalitet.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, politik, lenin, lo, facket, kommunism, ssu

Desperationen inom Socialdemokratin

Jag får allt mer känslan av att allas våra söta gråsossar börjar lida alltmer av svår existensiell ångest. Och det med rätta. Socialdemokratin är verkligen ordentligt nere för räkning om den inte fräschar upp sig snart. Socialdemokratin har under sina åtskilliga decennier vid makten alltmer tappat greppet om hur den svenska arbetarklassen ser ut och vilken typ av organisering som motsvarar dess levnadssituation, ett bra bevis på det tycker jag är att de ärligt inte verkade fatta att folk skulle bli provocerade av partiets valparoll. Att den svenska korporativistiska kapitalackumulationens välmående betalats med brutna ryggar, utbrändhet och en sönderstressad arbetarklass verkar helt ha gått sossarna förbi, som gick till val med gott mod med parollen “Det går bra för Sverige”.

Nu sitter de som sagt i skiten eftersom borgarna rycker undan mattan för facket, samtidigt som sossarna är så sammansmälta med staten att de varken vill eller kan hantera en arbetarklass i rörelse. De måste organisera klassen, samtidigt som de är sjukt rädda för det. Resultatet har blivit en kompromiss där de gått ut och ordnat en helt verkningslös protest. Vad var egentligen syftet med denna? Att tvinga regeringen till något? Knappast. Syftet var att återta initiativet över massorna, och söva dem med budskapet att det bara är att bita ihop och vänta till socialdemokratin får makten. Citerar från en socialdemokrats blogg

“På kort sikt är det naturligtvis en lönlös strid. Den borgerliga regeringen kommer att genomföra sina förslag, oavsett folkliga protester. Men ur ett större perspektiv ska denna typ av manifestationer inte underskattas. Det handlar om att förändra samhällsklimatet, att sprida sina värderingar, manifestera verklig solidaritet.”

Alltså. Syftet med LOs manifestationer var att ändra på samhällklimatet så att inte borgarna vinner valet nästa gång.

Och det är väl här den svåra existensiella sosse-ångesten kommer in i bilden. De allra flesta sossarna vet i ryggmärgen att hela deras bas ligger i de starka banden till arbetarklassen. SAP är inget åsiktsparti. SAP är ett klassparti. Och nu håller banden till arbetarklassen på att kapas, och det kan man inte ändra på genom att pumpa ut “värderingar” i samhället. Det kan man bara göra genom att konfrontera attackerna mot arbetarklassen.

Underminerandet av SAP som ett arbetarparti är inte bara Reinfelds fel. Det har alltid funnits en “andra arbetarrörelse” - en rörelse hos klassen som inte förmedlas ur facklig och politisk organisering, utan direkt ur klassen själv. Och denna har kommit oerhört tydligt till uttryck när “låglöneproletariatet” (som egentligen borde benämnas “det söndertrasade proletariatet”) kommit tillbaka, som LO och SAP inte velat ta i med tång. Och i o m sveket mot detta låglöneproletariat har även LO varit med att skapa det.

Men det räcker inte med det. De gamla formerna av arbetarorganisering som SAP och LO känner ut i fingerspetsarna börjar bli alltmer förlegade. Även i det “säkra”, fast anställda, proletariatet har LO svårt att hålla tempot. För ju mer avancerad exploateringen blir, desto mindre roll spelar de centrala löneförhandlingarna. Då menar jag självklart inte att de är oviktiga. Men en svensk arbetarklassmänniska blir utsugen så enormt under hela sin vakna tid, även sin s k “fritid”, att hennes livssituation inte skulle bli bra (om än lite bättre) om hon så tiodubblade sin lön. Arbetsköparna har varit så sluga att när LO bara tittat på reallöne-utvecklingen har de istället ökat arbetsbördan och tempot samt utvecklat arbetsformer där arbetarna är så underordnade och kontrollerade att de självmant ökar tempot. Så när sossarna står och bröstar sig och säger att de har slagits för arbetarnas välmående, har situationen i vården, på posten, på callcenters osv. blivit helt outhärdlig - trots löneökningar.

Så där står alltså sossarna och blundar för att arbetarklassens situation inte motsvaras av deras förhoppningar om att vara med i gemet igen när de vunnit en avtalsrörelse och ett val inom ett par år. Men jag tror att många sossar fattat i smyg. Arbetarklassen behöver inte ett parti som inte slåss på de arenor som den själv slåss på. Det är det jag tror sossarna har sådan ångest över.

Mitt tips till alla socialdemokrater är, för att referera till Djungelboken, “hitt på nåt” för i helvete! Sitt inte och grina över att era glansdagar är borta. Här är lite tips på nygamla kampmetoder som kan få tillbaka lite förtroende: Organisera gratis folkkök på gatan som mättar alla hungriga magar, organisera hyresstrejker överallt där värdar tar ut ockerhyror, förbjud era medlemmar att lyfta tungt och springa på sina jobb, omorganisera ABF till en folkbildningsyta som handlar om hur människor har det i Sverige idag, organisera massiva blockader mot alla arbetsköpare som bollar med vikarieanställningar, kort sagt återvänd till klasskonflikten - det finns mycket att göra istället för att sitta med tummen i röven och vänta på år 2010! Om inte annat kommer SAP förvandlas inom kort till ett ointressant pyttelitet mittenparti.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, politik, klasskamp, ssu