Högläsning is the fucking shit!

Börjar med att citera min morsa.

Två av mina barn har börjat med en ny familjetradition. De har högläsning hemma hos mig. De sitter i vardagsrummet, timme ut och timme in, nedsjunkna i korgstolar och insvepta i filtar. Allvarsamma och glasögonbeprydda, som aktörer i en Tjechovpjäs läser de högtidligt ett kapitel var i taget medan tända ljus fladdrar i höga stakar och sprider sitt ljumma sken. Jag är inte med i själva läsandet men sitter ofta i närheten och försöker att inte prassla med tidningen eller knacka för hårt på tangenterna. Jag lyssnar inte men hör ibland vad de säger. Ibland stannar de upp, sneglar mot mig och sänker rösten. Det är när pedofilen sprutar sin sperma över skolgolvet eller när “..ögat hade runnit ut över det som en gång varit kinden” på någon av bokens karaktärer. Jag inser att rollerna på något sätt blivit ombytta. Hela deras liv har jag försökt skydda dem mot otäckheter. När de var små fick de inte titta på polisserier på tv, sikta på andra barn med låtsasvapen eller spela äckliga tv-spel, vilket klassade mig som den töntigaste föräldern i världen. Nu är det de som ser ut at vilja censurera. Klarar morsan att höra sånt här snusk? Kanske de tänker.

Vi läser ju alltså den utmärkta skräckboken Låt den rätte komma in som stundom är väldigt “snaskig”. Det är helt enkelt lite pinsamt att sitta och orera om småpojkar med sperma på kinden. Trots att man bara läser ur boken så känns det som att man har ett ansvar för det man säger.

Men det ser jag också som något positivt och oerhört utvecklande. Istället för att slappt ögna sig igenom bok efter bok så blir gemensam högläsning något helt annat där man gång på gång tvingas konfrontera sitt selektiva informationsupptagande. Man upptäcker t.e.x att man obehagligt ofta kastar om ord efter egen smak när man läser, och det är ju något som går obemärkt förbi där man sitter och göder sin självdyrkan i elfenbenstornet.

Jag vågar påstå att högläsning är en mer korrekt form av läsning än det slappa bokstavstittandet. Dels för att det är kollektivt och att man utvecklas direkt tillsammans. Men framförallt för att man tvingas tränga igenom sina egna värderingsmurar. Det är väl just det som är så plågsamt när man förnärmat sänker rösten och skäms för det man säger. Men också det som är så härligt när man tillsammans fnittrar liderligt över litterära ljuspunkter som man annars inte ens hade uppfattat.

Röde orm

Det har varit lite si och så med läsandet för min del de senaste veckorna. Men nu har jag i alla fall klämt Röde orm vilket var en härlig läsupplevelse. De sista 300 sidorna har jag läst på mindre än två dygn.

Det är ett sådant jäkla ös i den boken. Frasse Bengtsson kunde verkligen konsten att fylla sidor med mystik, komik och spänning.

Röde orm är skriven med de gamla plural-verbformerna. Ja ni vet, voro, höllo, fingo och gingo. Det tyckte jag gav en extra stringens i uppbygnaden och det gjorde aldrig texten svårare. Tvärtom kändes det som att de gamla verbformerna på ett smidigt sätt fick fram fler nyanser utan att öka textmassan.

Det är för övrigt kännetecknande för boken, att det är maximalt med nyans och budskap i en sparsmakad textmassa. Hade en modern författare fått i uppdrag att skriva ned samma saga hade den förmodligen blivit fem gånger så tjock.

Antalet adjektiv är minimerat till den grad att man alltid får ett enormt tolkningsutrymme. Det tycker jag ger en härlig läsning då smidigheten och enkelheten öppnar upp ens fantasi istället för att man skall behöva traggla sig igenom ändlösa beskrivningar av känslor, blommors utseenden och annat trams.

En intressant sidohandling i Röde orm är den religiösa frågan. Asatro, kristendom, judendom samt islam har alla sin roll i historien. Väldigt intressant är vikingarnas uppfattning att när de befinner sig i Hispanien så är de långt borta från Odins och asarnas makt, och de bestämmer sig för att tillbedja dem som tycks vara starkast där, nämligen Allah och hans profet.

Det härliga okontrollerade öset som jag nämnde tidigare får mig att tänka på min favoritkaraktär i Buffy: vampyren Spike. I synnerhet tänker jag på det avsnitt där han beskriver sina upplevelser under boxar-upproret. Gränslös kärlek och samhällsrasering. Att inte vara uppspikad på ett samhälleligt kors utan istället ha hela sitt liv i sina egna händer får honom att känna sig mer levande än vad han någonsin gjort innan sin död.

Många av de platser som beskrivs i Röde orm inger en stark känsla av gränslöshet. Oavsett om det är hav, land eller skog så är aldrig rummet avgränsat.

Oavsett om vi har kartor över hela världen så finns det fortfarande hopp för oss som vill ut på upptäcksfärd. Förutom de små skitplatser vi känner som våra egna fickor så vet vi inte mer om världen än Orm och hans vikingar. Vi har fortfarande en värld att vinna.

Nya friska tag

Min utlovade nystart på bloggen kom tyvärr lite av sig med att jag har haft fullt upp i ett par dagar.

Jag kan dock utlova ett par längre poster, som har med varandra att göra, som jag sitter och filar på. Först ut är en post om demokratin som förhoppningsvis kommer redan ikväll.

Jag vill passa på att kommentera kommentera lite anmärkningar jag fått på min post Tärningsspelaren. Det är syrran och VIDA LATINA som kommer med ett feministiskt perspektiv på boken. Till att börja med måste jag säga att jag såklart håller med, han har tveklöst en obehaglig kvinnosyn. Framförallt är kvinnokaraktärerna uselt skrivna.

Dock tror jag att man borde tolka in delar av det pornografiska och provocerande innehållet som delvis progressivt, om jag ska vara ärlig. Och då i det avseendet att han just gör de underliggande ådror av kvinnoförtryck som finns hos alla män till något synligt och greppbart. “Det finns en våldtäktsman i varje man” kommer till uttryck i den meningen att han visar på att underliggande impulser hos män för tankar och handlingar, medvetet som omedvetet, till nedvärderande behandling av kvinnor. I boken väljer han att behandla detta genom att helt enkelt ge dessa impulser konkreta chanser på en tärning. Jag tror att man kan se det som en metafor för att man inte skall trycka tillbaka och förtränga tankar och impulser som säger en att det vore schysst att göra X-kvinnoförnedrande handling. Att när sådana grejer ligger och pyr, i alla killar, så kommer de fram en dag när de sociala koderna eller ens självkontroll är så rubbade att detta undertryckta jag kan slå sig ut (typ killar som är jättejämlika i det jättejämlika Sverige begår våldtäkt när de är i Grekland och den skvallrande hemmamiljön känns avlägsen). Det tärningsspelaren väljer är att leva ut dessa grejer och snart tröttnar han t.e.x på att vänstra med grannfrun då den sociala maktspel som ligger bakom upphetsningen i tanken att göra det försvinner då det lyfts upp till medvetna orsaker av medvetna handlingar. Som sagt så tror jag att man kan se det som en metafor för att man måste lyfta upp det ur det omedvetna, koppla ihop de och de tankarna och sociala instinkter till de och de handlingarna och levnadsätten. Jag anser personligen att det snarast var den vanliga “lyckade” mannen (med tillhörande identitet) som drev på honom att gå ned och våldta sin grannfru - inte identiteten hos en vansinnig tärningsspelare.

Men eftersom han aldrig lyckas göra sin moralkritik till särskilt mycket mer än pornografi så måste jag hålla med om att den är ganska vulgär. Jag tror som sagt att det finns en tanke bakom där syftet är allt annat än kvinnoförnedring. Men eftersom boken ändå i grunden rör sig inom psykiatrins ramar, och inte ifrågasätter vilka samhälleliga band (såsom kapital och patriarkat) som man kan utläsa i helheten - så blir hans metoder vulgära. De är intressanta som fan, men när de framförallt handlar om att “sudda ut” olika jag, snarare än om att hitta helt nya livsformer som står oberoende av övergripande samhälleliga identiteter (som klass och kön) så verkar han helt ointresserad av hur han ju faktiskt SKAPAR jag samtidigt som han suddar ut dem! Suddar han ut sitt jag som ansvarstagande familjefar - bland annat genom att våldta tjejer - så skapar han ju nya jag som är lika mostägelsefulla (vad är utsuddandet av ett “tråkig familjefar”-jag mot skapandet av ett våldtäktsoffer-jag?).

Jag tror dock att det som verkligen provocerar inte bara är hans oinsiktsfullhet och dåliga författande av kvinnliga karaktärer - utan att han ibland speglar sidor hos människan (i synnerhet mannen) som faktiskt existerar - att det är den verkliga existensen av dessa sidor som är skrämmande och provocerande.

Tärningsspelaren

Jag har valt att lägga ned lite tid på en post om den ypperliga romanen Tärningsspelaren av Luke Rhinehart (som även hans alter ego och bokens huvudperson heter). Även om det kanske är ett uttjatat ämne, det är ju en permanent innebok som såväl hockeygossar som hästtjejer gillar att snacka om, så tycker jag att jag har lite reflektioner som jag inte kan hitta på nätet.

För att sammanfatta handlingen kort så går den ut på att huvudpersonen börjar leva sitt liv efter slumpvalda tärningsbeslut. Inför varje val han står för skriver han ner sex alternativ som han sedan rådfrågar tärningen vilket som är bäst. Minst ett alternativ måste vara obehagligt eller något han inte önskar göra i första taget.

Tärningsspelaren börjar med att känga ned och håna det yrke som författarens alter ego själv säger sig vara utbildad som: psykoterapeut. Detta är ju inget nytt (boken är förvisso skriven 1971 och låg väl helt rätt i tiden) då det har varit poppis i ett par decennier. Bokens punkiga och anarkiska stil, gentemot de klassiska uppfattningarna om hur man kan härleda beteende till olika jag, får mig att tänka på det gamla slagordet ”fördöm psykoanalysens förhärskande subjektsuppfattning!” som ju skymtats lite här och var. I första kapitlet skriver han att han innan tärningsspelandet hade försökt diskutera kritiken med sina kollegor men fått till svar att deras yrke framförallt syftar till att: ”minska lidandet, öka produktiviteten, integrera individen i samhället och hjälpa honom att förstå och acceptera sig själv”
.

Rhinehart drar då slutsatsen att den moderna psykiatrin i praktiken handlar om att pressa ned människor i ett ”respektabelt liv i återhållen förtvivlan”. Han tar som exempel: “Önskan att ta livet av sig och att mörda, förgifta, förinta eller våldta andra anses allmänt inom psykiatrin som ”sjukligt”. Osunt. Skadligt. Närmare bestämt syndigt. När man har lust att ta livet av sig förväntas man förstå och ”acceptera” det men för guds skull inte göra det. Om köttets lust är riktad mot en hjälplös tonårsrumpa bör man acceptera sin lust, men inte ens lägga ett finger på hennes stortå. Man kan hata sin far – det går an, men inte slå ihjäl gubbjäveln med en klubba. Förstå dig själv, acceptera dig själv, men var inte dig själv”.

När så respektable herr Rhinehart börjar leva sitt liv efter slumpens nycker, börjar han utveckla en teori om ”jagets upplösning”. Han menar att jaget inte skapas så enkelt som att individer utvecklar en personlighet i riktlinje med hur de skall tillfredställa sina begär. Här kommer lite flörtar med materialismen in då han skriver om hur ungar utvecklar de begär som de förväntas ha. Men oavsett om det finns några essentiella begär hos en individ, så menar Luke att dessa ändå alltid är spridda och motstridiga. Och jaget som skapas är snarare när man undertrycker och blundar för begär, i ens relation med vad andra förväntar sig att man skall göra, snarare än att man söker lösningar för sin egen tillfredställelse.

Ett eget exempel för att konkretisera flumsnacket: Säg att man vaknar upp en lördagmorgon och man är ledig. Man funderar på vad man ska göra. En liten del av en säger att man bör göra något flippat, säg göra något kriminellt för spänningens skull, medan en större del av ens sinnelag säger att det vore sjukt mysigt att bara göra lugna och klassiska lördagssysslor som att läsa DN, spela TV-spel, gå på skogspromenad, träffa vänner eller onanera. Eftersom det finns ett yttre socialt tryck, och det trots allt inte är att ljuga för sig själv att göra lugna trevliga grejer som man längtat efter, väljer folk i princip alltid dessa. Trots att kanske en tiondel av ens själv ropar på en att man ska göra något annat, så väljer man att göra det noll av tiotusen lördagmornar. Och eftersom man då tvingas in i ett liv så skapar man värderingar, känslor och kunskaper som helt kretsar kring detta levnadsmönster. Men hänger man sig åt tärningens disciplin så tvingas man ge de andra mindre delarna av ens vilja att få en proportionerlig del av slumpen. Det behöver inte vara flippade grejer. Om en klubbtjomme som lever ett inrutat ”gå ut på klubb och ragga tjejer till helgen-liv” drömmer i smyg om att en dag gå på bögklubb och ragga upp en kille, så behöver inte det vara ett tecken på att denne egentligen är homosexuell och borde sluta ragga tjejer. Istället borde han uppskatta hur stor del av sig själv som är lite sugen på detta, det kan vara en tusendel av hans vilja, och därmed ge det en så stor chans vid varje utgångstillfälle. Sedan kanske han ökar chansen till nästa gång om han gillar det, huvudsaken är att de värderingar han skapat genom vanor och påstådda begär har utmanats av helt nya insikter med helt nya livserfarenheter.

När jag tänker på boken är så klart den övergripande känslan hur inspirerande den är. Vilka oändliga möjligheter det skulle finnas i att experimentera med upplösande av identiteter och jag! Men jag får också ganska tråkiga vibbar. Dels så tror jag att vissa övergripande mellanmänskliga identiteter är orubbliga inom en viss samhällelig helhet. Det postmoderna kapitalet ger ju trots allt en ganska rik flora av identiteter man kan hoppa emellan, utan att riktigt revolutionera jaget (även om man så klart kan förstöra sitt och andras liv - och för en stund känna att man lever på riktigt). Men problemet är ju egentligen inte att det är för svårt att växla mellan jag eller att det skulle vara fel att ha en identitet, det är att alla alternativ suger. Dessutom kan det tärningsstyrda alternerandet av identiteter spela en avspännande roll där rättmätiga aggressioner inte kommer till uttryck.

Man kan även tolka in tärningsdisciplinen som ett extremt uttryck för reifikation (förtingligande). Det vill säga: man låter utom-mänskliga ting (i synnerhet arbetsprodukter – vilket ju en tärning är) styra det sociala mellan-mänskliga livet. Och vi som läst vår Marx vet ju att detta är kännetecknande för kapitalet. Marx menade att förtingligandet, att man låter saker styra människors samliv, är ett uttryck för att man inte skapar sina egna livsförnödenheter. Man skapar sina relationer utifrån behovet att köpa varor man inte har en aning om vem som skapat eller hur de skapats. Förvisso borde ju en ynka liten pisstärning, som man haft i en skrivbordslåda sedan tiden man gillade att spela Yatzy, kunna ses som uttagen från cirkulationen, och därmed inte som en vara. Men att i det hopplösa livet, där ens relationer styrs av en bytesprocess, försöka reglera livets olika val med en mänsklig arbetsprodukt – ja det kan sannerligen ses som fullbordandet av att pytsa in hela den mänskliga identiteten i prylar. Något jag tycker luktar skumt oavsett.

Kontentan av detta är att jag tror att experiment med jag-växlingar kan vara nog så intressanta. Men inte bara för att det är lärorikt och viktigt att byta livserfarenheter och ideologiska skal – utan vilka helt nya livsformer som skulle uppstå i de bisarra miljöer tärningsspelande skulle skapa. Dessutom skulle ett tärningsspelande proletariat vara grymt okontrollerbart ;-)