The fountain

Varning för spoilers, man måste nog ha sett filmen för att fatta i vilket fall. Detta ska inte ses som en värdering, utan som lite spridda anteckningar för att förstå vad den handlar om.

Igår såg jag den vackra men flummiga filmen The fountain

En välrenomerad vetenskapsmans fru håller på att dö i cancer. I den processen blir han alltmer fanatiskt beslutsam att hitta botemedlet mot denna sjukdom. Trots att hon, den estetiska och konstnärliga frun, mer och mer börjar bearbeta sitt möte med döden, vägrar han acceptera livets begränsningar.

I samband med detta tappar han allt fokus på att ta vara på slutskedet i deras vackra relation, och har bara tankarna på sitt arbete med att bota cancern. Att dom faktiskt gör framsteg på jobbet gör att han ännu mindre kan gå upp i de tillfällen då han faktiskt är med sin fru. En scen är smärtsamt träffande då han lovar sin fru att stanna hos henne på sjukhuset hela natten, samtidigt som man ser i hans ögon att han vill vara någon annanstans.

Ett av filmens centrala teman, att man missar livets möjligheter när man förnekar dess begränsningar, symboliseras med en ring inte helt olik en negation av Tolkiens ring. I filmens metaberättelse, där en man skall rädda sin drottning genom ett äventyr i sydamerikas djungler, är Ringen en symbol för Ljus och Godhet som ger hjälten vägledning i sitt ärorika uppdrag. Parallellt förlorar den upplysta vetenskapsmannen, i filmens centrala berättelse, sin äktenskapsring ju mer han blundar för verkligheten och flyr in i “verkligheten”.

Vid ett tillfälle försöker hon förklara vad det innebär att hon lämnar jordelivet. Att hon ska flyga med fåglarna när de äter av det träd som skall växa på hennes grav.

Filmens metaberättelse är den bok som frun skrivit på sin dödsbädd. Men framförallt är den en symbol för vetenskapsmannens resa i jakten på evigt liv. Hjälten reser ut i djungeln för att hitta det eviga livets träd. Men när han hittar det så är det eviga livet inte alls evigt i den bemärkelse han hade väntat sig. När han kommer fram till trädet, nästan ihjälslagen, så helas han på det sättet att växter rusar fram ur hans sår och hans kropp går upp i naturen!

Hjältens inser i sitt döds/återfödsel-ögonblick att det eviga liv han försökt hitta alltid varit det eviga liv som hans fru pratat om!

Och det är först när han insett, att hans fru verkligen har dött - då han stilla erkänner “vi klarade det nästan”, då han ger upp det hopplösa projektet att omforma världsalltets krafter efter sin vilja (i detta fall symboliserat med en resa till en avlägsen stjärna) - som hennes liv efter döden börjar. Det träd som han försökt forsla till en avlägsen stjärna (en metafor för det hopplösa projektet att hitta på botemedlet mot cancer innan den dödat ens döende fru) bryter ut i en våldsam blom samtidigt som han ger upp sin hopplösa resa utan mål, och det är också då målet nås.

Jag tror inte att man skall tolka in att han dör på något sätt när hjälten möter döden i metaberättelsen. Tvärtom tror jag att man ska tolka det som den våldsamma process som gör det möjligt för honom att senare sätta sig vid hennes grav, lägga handen på den och känna verklig kontakt med hennes eviga liv.