Gängen. Del 2

Just nu är det oroligt i Rosengård i Malmö.

Inte för att jag tänkte beröra det alls. Men det är värt att anmärka, vilken bakgrunden är till att jag resonerar lite i dessa frågor.

Begreppen ”affinitet” har blivit våldsamt inne ett par gånger inom vänstern. I detta fall tycker jag att det täcker en viktig aspekt. De naturliga arenorna för klasskamp är de konstellationer av människor som samhället gett oss gratis, affinitetstanken bygger på att det primära behovet i klasskampen just nu inte är att skapa organisationer som kan föra klasskamp – utan istället aktivera alla de organisationer som redan finns: tipslördag-hänget, stallpolarna, kursarna, fikarumsrelationerna – gort och gott gängen.

Frågan är då om det verkligen är någon central pelare i klasskampen? Mitt svar på den frågan är tveklöst ja. Tänk själv, vilka människor är det du till syvende och sist lägger din sociala och ekonomiska trygghet hos? Familjen är ofta given, och skall inte räknas ut (tvärtom ju mer välfärdsslakten fortgår) – men om man betänker vad man oftast söker trygghet och stöd hos mellan fackliga/yrkesmässiga/politiska kontakter å ena sidan och å andra sidan sina känslomässigt baserade nätverk å andra sidan – så tror jag att svaret är självklart för de flesta.

Som ett litet stickspår så kan man ta den italienska maffian i USA som exempel. Hur kunde det komma sig att tiotusentals människor sökte sig till organisationer de inte alls haft kontakt med i sitt hemland? Givetvis för att det var en social trygghetsorganisation som inte erbjöds från amerikanska myndigheter eller någon annanstans.

Frågan är då vad det har för betydelse att gänget alltmer tar över den samhälleliga scenen, och hur långt kan utvecklingen tänkas gå? Kommande poster på temat blir:

*negativa aspekter av gängmentaliteten, hur den begränsar kampen
*positiva aspekter, hur den cirkulerar och stärker klassen
*exempel på formella organisationer som lyckats kombinera föreningsformation med gängformation