Vidskepelse och gravplundring
Jag blir så himla arg på två, till synes motsatta, trender i dagens “intellektuella” (skitnödiga) debatt.
Den ena är “humanismen“, det vill säga den liberala ateismen. Detta patrask är inte på något sätt kritiska till religion. Det dom gör är att upphöja den enfaldiga, naiva och demokratiska mäniskan till suverän gud. Jag kan inte i ord uttrycka mitt förakt mot liberala ateister som hyllar upplysningen och den moderna naturvetenskapen. Deras texter stinker dessutom av raffinerad, postkolonial rasism. Sandnegrerna tror på gud, vi vet om atomen och evolutionen och jada jada - det är därför dom är fattiga och har krig medan vi är rika och har demokrati. Svin.
Den andra trenden är det senaste inom postmodernismen - att läsa allt som har med religion att göra och använda det i billiga politiska utspel. Nyhermeneutisk läsning av gamla skatter tvingar bara läsaren till skitnödig åsiktsproduktion. Det handlar inte huruvida man ska läsa “kritiskt” eller ej. Det handlar om att man inte kan se läsning som att plocka russin ur kakor. Varför kan man inte bara läsa en bok, låta dess fakta sjunka till botten av kunskapshavet - för att sedan låta de återkomma upp till ytan som visdomar om de själva gör sig gällande och uppenbart kommer till användning?
april 16, 2007 kl. 8:20 är
Altid lika kul att läsa dig när du är arg… Instämmer dessutom till fullo i åtminstone det första stycket; ytterligare kommentarer om det är väl överflödiga (förutom att Sturmark helt klart blir en av de första mot skranket efter revolutionen ; )). Sen tror jag nog att det finns starka poänger även i det andra, men det vore roligt om du kunde utveckla den kritiken en smula, eftersom den tangerar en hel del trender inom (delar av) vänstern och den kommunistiska diskussionen på senare tid. Visst finns det en hel del problem med trendmässiga helomvändningar och förment radikala brott, men det är i min mening lika problematiskt med kategoriska avfärdanden. Vore trist om den välbehövliga kritiken av den religiösa tendensen reduceras till - förvisso inspirerade - retoriska utfall; det som behövs är vidare diskussion, inte positionering.
Så jag har några frågor i all korthet:
Vad menar du med…
…postmodernismen?
…billiga politiska poänger?
…att nytolkning “tvingar” till åsiktsproduktion?
…att visdomar kan “göra sig gällande” och “uppenbart kommer till användning?”
april 16, 2007 kl. 9:23 är
Takeyama
Det jag åsyftade var inte riktigt det du tolkade som, tror jag.
Det jag åsyftade i synnerhet var denna artikel http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9512682.asp - men du har rätt i att den framkallade en allmän-avogkänsla som mycket väl kan riktas mot vidare grupper.
Angående mitt ideal så anser jag att man bör läsa en bok och sedan låta den mogna ett bra tag innan man börjar proklamera dess budskap. Inte för att man inte ska diskutera, såklart. Men allt detta debatterande där man kastar in “Tänk på att Junger lär oss att bla bla bla” (garanterat baserat på en bok man precis läst ut) - jag kan inte tolka det annat än som klassiskt program-makeri fast med nya auktoriteter. Ja som sagt, varför skall man plundra gamla skatter, och inte bara läsa dem och sedan låta dem tala när de så att säga kommer upp som en inre röst? Att referera vilt till en RELIGIÖS (är väl förvisso en annan sak om det är en bok av t.e.x ekonomisk karaktär) bok som man nyss har läst, kan jag bara tolka som SKITNÖDIG ideologiproduktion.
april 16, 2007 kl. 10:00 är
Ok, då hänger jag med. Och jag instämmer i att det förekommer en hel del skitnödighet alla möjliga sammanhang där ute (*självkritik*). Likaså är namedropping för dess egen skull (dvs modern skolastik; refererandet till auktoriteter för att ge tyngd åt substanslösa floskler) givetvis väldigt vanligt förekommande. Men gränsen mellan detta och seriös diskussion är ju ibland väldigt flytande, och man får ju inte glömma att man MÅSTE referera till auktoriteter om man ska säga något överhuvudtaget… Att tro något annat är liberal idealism å det grövsta.
Sen ang. läsning så tycker jag nog att det visst finns ett värde i att yttra sig om en bok man precis läst. Varför inte? Det är ju när man precis läst den (förutsatt att man gjort det ordentligt, dvs) som den är som mest närvarande. Med detta självklart inte sagt att djupare förståelse och insikt i länge sedan lästa böcker kan dyka upp långt i efterhand.
Nåväl, det där är ju en smaksak. Du har iaf helt klart en poäng i din längtan efter en djupare förståelse bortom namnen och orden, även om jag tror att ordvrängeriet också kan vara meningsfullt. I alla fall om man håller en kritisk attityd till det och inte låter det reduceras till frasmakeri och poseringar.
april 16, 2007 kl. 11:50 är
[...] Akuhujan fortsätter att ta upp försämringarna i kollektivtrafiken viktigt och angeläget, Olle blir aktiv igen, Syrran om abort och Undertäcket om [...]
april 16, 2007 kl. 3:55 pm
Stopp och belägg nu! Vad är det egentligen i Sigurdsons artikel du vänder dig emot? Jag tycker det är en utmärkt sammanfattning och introduktion till det nya intresset för teologiska frågor bland samtida filosofer. Jag märker varken av några billiga politiska utspel eller skitnödig åsiktsproduktion. Varför detta agg mot “religion”?
april 16, 2007 kl. 6:34 pm
Vilka filosofer är det som åtsyftas?
april 17, 2007 kl. 12:06 är
iammany
Hyser inte alls ett agg mot religion. Det är det jag kallar gravplundring jag surar över :-P
april 17, 2007 kl. 8:28 är
olle:
Nu orkade jag inte läsa kommentarerna… men jag är verkligen en av de du attackerar.
“Nyhermeneutisk läsning av gamla skatter tvingar bara läsaren till skitnödig åsiktsproduktion.”
Men varför, varför, varför skall jag behöva mäta mig med hermeneutiska krav?
Hermeneutiken är bajs… om jag är skitnödig är det ju bara att släppa en stor djävla hög varm germanofil hermeneutik bakom ett elskåp.
Det finns mycket intressantare förhållningssätt till återläsningar av text. Jag förhåller mig glatt på ett sådant sätt till läsning att jag “plockar russinen ur kakan”. Varför skulle jag inte?
Vad kan annars en läsning av Anaximandros säga mig idag? Hur skall Tacitus kunna användas?
Om man skall förstå deras horisont (eller vadman nu vill kalla det, tror det är Gadamer som pratar om horisontsammansmältning… men jag läste inte så noga… upptagen med att leta russin) måste ju varje text läsas i en absolut nollställd tillvaro. Jag tror inte att text produceras av författaren.
Min starka åsikt är att textproduktion har flera producenter… en av de viktigaste är läsaren… att säga att jag som läsare inte kan FÖRSTÅ det ENDA riktiga med en text är för mig helt absurdt.
Det är ju att påstå att bara ett fåtal kan njuta av förståelsens totalitet. Och där någonstans hamnar vi i någon ointressant religiös inställning till textförståelse som jag vägrar tro på. Jag är affimerande nihilist.
Förståelse är det negerade intet. En linje. Ett ständigt skapande. En flykt.
Det post-modernt influerade nomadläsandet av text och återskapandet av dåtidens storheter i en modern kontext är den enda användningen av text jag finner fruktsam.
Om vi skall “nära den andliga odlingen” måste vi ju hela tiden anpassa texttolkandet till odlingens totalitet. Det må visst vara fruktsamt för något slags grundförståelse att förstå stammen eller roten (hermeneutisk tolkning av dåtid) men om vi verkligen vill fortsätta driva fram en livskraftig “andlig odling” bör vi väl fokusera på att anpassa våra strategier för ett nuvarande?
Jag är väl egentligen ingen modern människa i den meningen att jag är speciellt bunden till det nuvarande… men att försöka hermeneutisk FÖRSTÅ text (typsatt kultur) är fullkomligt meningslöst för att nära mina begär.
Om jag inte gillar kakan tänker jag fortsätta pilla ur russinen. Och jag skiter blankt i om någon hävdar att druvorna hellre skulle ha används till att göra vin…
Affirmerande nihilism eller nomadologi… bra mycker lättare att använda som utgångspunkter än den religiösa hermeneutiken.
april 17, 2007 kl. 8:29 är
Åh fyfan… jag borde lägga hälften av den energi jag lägger på att kommentera bloggar på att plugga. Jaja..
All kärlek och välkommen tillbaks till bloggoswaerje olle :D
april 17, 2007 kl. 8:41 är
dinmamma: En av den paulinska teologins mest grundläggande fundament är att vi inte ska anpassa oss efter den här världen. En sekulär och profan läsning av Bibeln och kyrkofäderna kan säkerligen ge dig en viss kulturskatt till livs, men den fullkomliga relativism som råder i den postmodernistiska subkulturen är föga fruktsam. Läsningen av exempelvis Bibeln (som är den mest grundläggande kanon vi kan tala om) kräver i mitt tycke någon form av “tro” (eller vad man nu vill kalla det) för att problemen som Bibeln tar upp ska vara relevanta. Exempelvis Agambens överhistoriska överföring av kyrkofädernas anarkibegrepp till dagens rättspolitiska utveckling kan säkert vara belysande i vissa avseenden men den grundläggande rörelsen i ett sådant projekt är problematiskt. Detta eftersom det är fullkomligt kontextlöst och relativistiskt. Bibeln är ingenting man “förstår”, utan ett vittnesbörd, och som vittnesbörd är den någonting som utgör en aldrig sinande källa till andlig inspiration.
Jag förbehåller mig rätten att hävda att druvorna som blir till ett franskt lantvin är av högre kvalitet än de druvor som används i Eldorados sylter…
april 17, 2007 kl. 10:48 pm
dinmamma: Hård kritik var det ja, precis vad jag gillar och vad jag tycker är riktigt i jämförelse med det jag kritiserar. :-)
Orkar nog inte svara på hela ditt inlägg. Men det jag reagerar på är din fråga varför man inte skall fråga sig hur man kan använda det man läser. Det är det att jag är rädd för att man långt innan man öppnat boken har bestämt sig för vilka åsikter man vill affirmera genom sin läsning. Man vill ha en snygg maskeraddräkt att klä ut sitt ideologiska byk med. Och det är jag mycket orolig för.
Dessutom har jag en mer reaktionär och knastertorr kritik, och det är att jag tror att det skapar flyktiga och hjärtlösa individer (som t.e.x inte orkar ryta ifrån, som du gör) därför att dom hela tiden fladdrar iväg på nya äventyr i kunskapsuniversum. Vissa intellektuella känns nästan som att dom leker Peter Pan.
Som tur är så har ju vi kommunister vissa givna axiom som vi inte tappar i första taget :-) kanske är det bara sunt att i dessa fall vara så lättfotad som möjligt i andra intellektuella sammanhang, för att kompensera så att säga. Men jag står fast vid att det finns en massa människor som officiellt byter paradigm som vi andra byter underkläder. Och till slut är deras enda identitet att de just gör det, eftersom en liten del av grundbulten alltid följer med varje gång badvattnet ska ut.
Jag är ingen anhängare av gammal hederlig hermeneutik heller. Det är väl två motsatser som båda är grymt determinerade av varandra.
Där gubbhermeneutikern är naiv, är nyhermeneutikern kompasslös.
När gubben affirmerar ett gammalt reaktionärt skitjag, så är nyh:arn själlös. - Osv.
Det enda recept jag tror på är att man läser så förutsättningslöst man kan, försöker reda ut begrepp med högsta noggrannhet, formulera sina åsikter utifrån sig själv, och endast hänvisa till auktoriteter om man verkligen vill ha med dem i leken, att man aldrig slutar växla mellan att zooma ut och in, att man hela tiden frågar sig vilka begrepp av de man arbetar med som egentligen är abstrakta respektive konkreta osv osv.
En författare som jag tycker går mästerlig balansgång är Deleuze. Ta bara hans Nietsche-bok. Och vem håller inte med om att de sämsta aspekterna av den är just när han ska tolka in att Nietsche hade en massa likheter med Deleuzes andra favoritfilosofer?
Fett hjärndött formulerat. Nåväl, det är frivilligt att hänga på denna blogg så…
april 18, 2007 kl. 12:22 pm
Mhmm..
Först en brasklapp. Jag formulerar mig bäst som antagonist.
Det enda sättet jag har att försöka förstå är något slags syntesdiskuterande. Tror jag fattar vad ni säger nu. Och håller väl med.
Min önskan är väl eg. att de där som hattar runt, och aldrig låter underkläderna smälta in sådär skönt som de gör tredje eller fjärde dagen, faktiskt skulle kunna stå för en åsikt.
Problemet idag är väl att i en anti-herm. vulgär po-mo.-tolkning så sitter idioterna mest och nickar.
Om bara folk hade hatat fler och kängat upp. Tror det är grundskolans djävla satsning på grupparbete och tolerans. Allt har slätats ut och blivit eldoradosylt.
Och jag gillar färsk blodgrape :(
april 18, 2007 kl. 7:32 pm
Eller som mister wave sa… fritt citerat:
- “Roh-nins främsta förtjänst är att vi fått liberaler att gilla fildelning.”
Det är som synes inte lätt att vara marxist i dessa dagar ;)