Den klassiska arbetarrörelsen krymper alltmer. Samtidigt triumferar nyliberalerna i den politiska debatten. Hur kan det egentligen komma sig? Från socialdemokratiskt och allmänvänsterhåll har det kommit två svar, det ena mer begåvat än det andra: 1. Arbetarrörelsens organisationer måste prioritera upp miljöfrågor 2. Vänstern har ingen tankesmedja.
Jag vågar lyfta en tredje anledning: vänstern har övergett klasskonflikten, och därigenom diskvalificerat sig själv som aktör i politiken!
Just nu pågår det en massiv attack mot arbetarklassen över hela världen och inte minst här hemma i det mysiga folkhemmet. Sossarna smörjer kråset, det är ju perfekt med budgetsanering som inte de själva behöver befatta sig med. Medan verkligheten pågår där ute sitter sossarna och drömmer om hur dom ska rida in i riksdagen på en stor vit häst 2010.
Ta bara vården som exempel. Överallt har det satts i system att inte nyanställa folk, utan istället ha en armé av nervösa vikarier som mår skit och dessutom ger mycket sämre vård. Men när sossarna och vänstern har svårt att dölja sin glädje över att arbetarklassen piskas till moderathat, så gör andra motstånd. Folk tvingas till det helt enkelt. Förenade vårdare är en politiskt oberoende grupp vårdarbetare som organiserar och lyfter frågor som de etablerade facken och partierna skiter i. På deras hemsida tillahandahålls intressanta nyheter och massor av berättelser om hur vårdarbetare har det.
Nu har det blossat upp en konflikt på sjukhuset i Lund där företaget Attendo trakasserat sina anställda under en längre tid. Förenade vårdare uppmanar till en landsomfattande kampanj för att pressa företaget till schyssta villkor.
Jag tycker att detta är intressant och hedervärt eftersom 1. denna bortomfackliga och bortompolitiska aktion pekar på vad som tar vid när vänstern sviker: arbetarklassen själv 2. det skickar en provocerande utmaning till alla vänstertomtar därute som i sin öronbedövande arrogans tror att vänsterns problem ligger i vilka paroller den lyfter. Vänstern måste i ord och handling stödja arbetarna i denna konkreta konflikt. Vänstern måste tillbaks till klasskonflikten!
_________________________________________________________
Vill brasklappa att jag inte på något sätt ser “bortomfacklighet” som något i motsättning till facklig aktivism. Tvärtom borde dessa komplettera varandra så gott det går.
Intressant? Andra bloggar om: facket, socialdemokraterna, alliansen, politik, kommunism, vården. Uppdaterade konfliktbloggar: SYIH, Toppetter, Undertäcket
januari 30, 2007 kl 10:20 e m
ja det är coolt med utomfackliga grupper. Jag tycker iofs att SAC börjat skärpa sig ordentligt på sista tiden också.
januari 30, 2007 kl 11:14 e m
Sånt här gillar jag faktiskt. Kassa villkor gör att de anställda säger ifrån. Våra svenska fackförbund idag är alltför ofta feta katter som helt eller delvis spelat ut sin roll. Då känns det som en frisk fläkt att anställda själva tar sådana här initiativ. Sedan kan jag inte påstå att jag gillar pressmeddelandet från Förenade vårdare i den aspekten att det blir alldeles för mycket politik
“För den internationella arbetarklassens frigörelse från förtryck och utsugning!”. Den som arbeter på en arbetsplats skall inte behöva ha en speciell politisk inriktning för att känna sig välkommen. Sedan ser jag själv inte det här vare sig som en vänster- eller högerfråga. Det handlar om de anställdas rätt mot en arbetsgivare som missköter sig.
januari 30, 2007 kl 11:23 e m
Anders Gardebring: Jag håller med om att det är onödigt att skylta med vänsterfraser (vilket i o f s jag gör mig skyldigt till på denna blogg, men jag är faktiskt inte en plakatpolitiker i verkliga livet :-) när man samlar kraft i en viss fråga.
januari 31, 2007 kl 7:01 f m
Ok, så ingen annan är riktigt lika fin som du i din sanna klassmedvetenhet. Fine. Men även om Lenin kanske överdrev en smula i sina attacker mot “trade-unionomsmen” kanske man ändå får lite försiktigt hävda att ett visst mått av helhetssyn och vilja att påverka även hur den statliga makten fungerar faktiskt också skulle kunna vara viktigt för en och annan människa där ute?
Nej, förlåt. Det viktigt är ju den rena kampen. Då blir några spänn mer eller mindre i a-kassa för futtigt att bråka om.
(kritiserar egentligen inte dina åsikter om den aktuella konflikten, den känner jag inte till – även om jag blir lite misstänksam av uttalanden som att det är “coolt” med utomfackliga grupper. Vad jag tycker suger är den sekteristiska och slentrianmässiga plakatretorik och “jag-är-bättre-än-alla-andra” retorik du kryddar det med. Äh, egentligen är det inte den heller, snarare den ganska saggiga tradition du ansluter till när du använder den av den. Jag när nämligen en dröm att den konspiratoriska överromantiserade medelklassradikalitet jag anar mellan raderna ska försvinna för alla framtid och dö ut. Ok, en utopi, jag vet, men man kan väl få hoppas…)
januari 31, 2007 kl 9:17 f m
Johan; Det är snarare så att det finns en grupp människor som i dagsläget får mycket dålig representation av de traditionella facken, dvs. de med osäkra anställningar. Detta är något som facken själva är medvetna om och som de pratade om på t.ex. socialistiskt forum. Några förslag på lösningar är t.ex. att knyta facken närmare “sociala rörelser”, det vill säga organisering som redan uppstått för att bemöta dessa problem, t.ex. förenade vårdare och förenade arbetare.
Att bråka om a-kassan tror jag Olle är väldigt peppad på, jag gick nämligen bredvid honom i demonstrationstågen. Att tycka att Jonas Morian är en visionslös högersosse krävs det knappast en vänsterextremist för.
januari 31, 2007 kl 10:29 f m
Johan Sjölander:
Oj oj oj! Jag tyckte, i min nedrökta palestinasjalsfärgade studenttillvaro, att ditt inlägg var riktigt festligt.
Ärligt talat: Jag riktar mig till er sossar av en enda anledning, jag vill att ni ska se att ni står inför ett vägval. Jag kräver inte att ni skall byta ut er avgudadyrkan inför Branting till Lenin istället, jag kräver bara att ni ska se att SAPs hela grund bygger på en klasskonflikt.
Nu glädjer sig sossarna enormt över att folk i sitt reinfeldthat deklarerat att de förmodligen skulle rösta på S igen om de hade chansen. Men detta är inte detsamma som att ha en BAS. Jag tycker att ditt raljerande (över mitt raljerande) faller platt på ett område: jag hade bara fallit in i ditt pussel om jag utropat SAP som ett borgerligt parti som inte har någonting med arbetarklassen att göra. Detta är ju precis det jag INTE säger – jag säger att SAP är ett “arbetararistokratiskt” parti – ett parti som utgår från borgerliga politiska uppfattningar om vad är politik, men som baserar sig på HELA arbetarklassen.
Som sagt, mitt inlägg var snarare en utmaning – inte en meningslös deklaration om sossarnas “historiska svek” eller någon annan bombasm.
Jag har en sådan attityd därför att jag vet att det finns TUSENTALS sossar som i mångt och mycket delar mina grundläggande attityder: SAP/LO måste börja backa upp de kamper som sker utanför den “trygga” arbetarklassens kollektivavtalförhandlande. Annars kommer hela basen vara underminerad, och sossarna kan stå där med en fräsig tankesmedja som ingen vill läsa.
Jag tycker även att du är orättvis eftersom min ansats inte utgår från en akademisk föreställning om vad arbetarklassen borde göra för att tillfredställa mina behov som intellektuell och radikal (minns du inte att det var du som försvarade att kampen mot försämringarna i A-kassan avblåstes, och inte jag?). Hade du läst min blogg hade du vetat att jag är ännu mer kritisk mot studentikos frasradikalism än dig – och dessutom utgår jag från mitt eget liv, min egna knapra situation och det är därför jag riktar ett speciellt intresse till de sektorer av arbetarklassen där man inte skyddas av Wanjas trygga famn.
Nåväl. Mitt yttersta motbevis på att min attityd inte är den du beskriver är att jag presenterar en konkret arbetarkamp som man kan stödja. Det skulle vara mycket uppskattat om ni sossar ville sammarbeta.
januari 31, 2007 kl 11:20 f m
Johan: Min uppfattning är snarare att konspiratorerna snarare återfinns i vänstergrupper som dribblat bort klassperspektivet. Vad det gäller slentrianmässig plakatretorik undrar jag fortfarande var “fajten” Kommunal säger sig ta återfinns bortom trötta slogans och Ylva Thörn (fajten ser jag varje dag, men den har inget med Kommunal att göra).
januari 31, 2007 kl 7:53 e m
Lexor, i den mening man kan prata om klasser (själv ogillar jag definitionen, och tycker ofta den är felaktig och ogripbar, samt väldigt inaktuell i dagens Sverige) , så funderar jag på hur man, från en kommunistisk revolutionssynvinkel hanterar det faktum att fler människor i Sverige idag hör till “medelklassen” än “arbetarklassen”.
januari 31, 2007 kl 11:27 e m
medelklassen är nästan alltid också lönearbetare vad jag vet. Blanda inte in kultursociologi i det här. Begreppet medelklass och arbetarklass kan vara intressanta att diskutera ibland, men väldigt sällan när man pratar om konflikten mellan lönearbetare och kapital.
februari 1, 2007 kl 12:00 e m
Just den här skarpa skiljelinjen mellan “arbetarklass” (t ex vårdare) och “medelklass” (alla människor som någon gång satt sin fot på en högskola) är ju precis den som högern arbetar väldigt hårt för att befästa. Som om inte 7000 kronor i månaden och en mycket osäker framtida arbetsmarknad kvalificerar för att vara ett (inte mitt uttryck men jag gillar det skarpt) akademikerproletariat. Och, för att vända sig mot de som inte pallar “studentradikalitet”, skulle inte klasskamp vara något som försiggår på universiteten? Gardebring m fl verkar mena att så fort man tagit sitt första högskolepoäng så blir man automatiskt medelklass och därmed någon som dels har totalt andra intressen än riktiga arbetare, dels inte är kvalificerade att uttala sig om något som har med klasskamp att göra eftersom man då genom något slags under direkt bytt klasstillhörighet! Det viktigaste (ur revolutionssynvinkel ;)) måste väl vara att se de verkliga konflikterna där det handlar om vem som exploaterar vem, inte vem som har blivit studentradikal och därmed inte deltar i klasskampen och vem som fortfarande har fötterna på jorden och lönekuvert den 25:e.
februari 1, 2007 kl 12:25 e m
Det är så bekvämt att påstå att facken skiter i vissa frågor och att Ylva Thörn inte tar fajten, men svenska fackföreningar är folkrörelser där man som medlem kan vara med och påverka. Oavsett vilken fajt Ylva tar är vi många kommunalare som tar den. En stilla undran till er som vill ställa facket åt sidan: Vilken strategi är bättre än att ta strid för att i kollektivavtal skriva in förbud mot oegentliga anställningar? Vilken strategi är bättre än att organisera alla arbetare och övervaka att ingen av dem har sämre villkor än de avtalade? Facket kräver ofta för lite, men det helt avgörande är dess förmåga att se till att ingen hamnar under den beslutade lägstanivån – något som ingen kan göra förutom den som organiserar i princip en hel bransch.
Jag håller med om att socialdemokratin måste betona klasskonflikten mer och jag håller med om att facket måste hitta bättre sätt att skydda sig mot utnyttjandet av oegentliga anställningar, men man ska inte tro att man uppnår mer genom att lämna kartellen. Att dissa facket för att det inte gör tillräckligt mycket är lika genomtänkt som att dissa arbetarklassen för att den inte är tillräckligt revolutionär.
februari 1, 2007 kl 2:53 e m
David: Du har fått det bakvänt, det är facket som dissat vissa grupper, som unga med osäkra anställningar t.e.x.
Så att lämna “kartellen” är inget självändamål, men det har väl ingen här heller påstått?
februari 2, 2007 kl 1:01 f m
Carolina, mängden människor i Sverige som idag, år 2007, tjänar 7000 kronor i månaden är inte speciellt många. Det är definitivt inte nog för att uppnå en kritisk massa för att skapa en revolution. Och de kommer förhoppningsvis att bli allt färre, när allt färre går på bidrag och allt fler får jobb.
Du skriver:
“Gardebring m fl verkar mena att så fort man tagit sitt första högskolepoäng så blir man automatiskt medelklass och därmed någon som dels har totalt andra intressen än riktiga arbetare”
Tja. Tack för att du stoppar ord i min mun ;)
Jag ser inte världen i klasser överhuvudtaget, jag gör inte sådana generaliseringar och kollektiviseringar av individer. Jag föredrar att se människor i ett samhälle för vad de är, individer, med olika drömmar och mål. Jag var själv socialist en gång i tiden, men insåg med tiden att det är en ganska otäck ideologi som tvingar på människor ett tvång och ett grovt odemokratiskt styrelsesätt.
februari 2, 2007 kl 8:38 f m
Gardebring, tur att du inte är socialist längre iallafall, jag hade hatat om någon hade kopplat ihop mig med dig. Jag skiter i om du ser klasser eller inte, det är påtagligt i mitt liv att jag inte har kontroll över mitt arbete, eller att jag har någon trygghet i det.
Du bara rapar liberala floskler som ingen blir glad av.
februari 2, 2007 kl 11:10 f m
Seeyouinhell: Jag tycker att du konsekvent i alla inlägg underlåter att komma med sakliga argument utan nästan uteslutande sysslar med att kasta känsloord omkring dig.
Det är inte särskilt seriöst.
Kom in i matchen nu.
Så, till lite sakdiskussion.
Du skriver att du inte har kontroll över ditt arbete. Då undrar jag.
Varför byter du inte arbete? Om du är missnöjd så bör du ju söka dig någon annanstans. Om du inte kan söka annat arbete i brist på jobb att söka, varför vidareutbildar du dig inte så att du får annan kompetens?
Sedan undrar jag i vilket hänseende du syftar på kontroll över ditt arbete.
Om du syftar på missförhållanden på arbetet så är det såklart olyckligt, om du däremot menar i syftet att de anställda borde diktera villkoren för hur företaget/organisationen skall marknadsföra sig/vad de skall satsa på och så vidare så gör en företagsledning ett långt bättre jobb än den som inte har någon insikt i hur företag bäst fås att överleva på längre sikt.
Själv skulle jag aldrig komma på tanken att gå in på ledningsgruppsmöten och tala om för dem hur de skall driva det företag jag jobbar på, helt enkelt eftersom jag inte har kompetens för den typen av frågor.
februari 2, 2007 kl 12:05 e m
Anders: Du kan verkligen inte förstå vad det är som gör att folk blir förbannade på dig.
Men kul för dig att du trivs på ditt jobb, men som du kanske märkt så är vi här frihetliga socialister, du vet sånna som vill avskaffa lönearbetet som sådant. Så att jag hävdar att vilken arbetarledd arbetsplats som helst kan ha klart lika stora möjligheter att klara sig än någon av dina VD-styrda egentligen inte är så relevant. Då det inte är vem som styr dom som är problemet utan hela konceptet med att det finns en makt som inte utgår från oss själva.
februari 3, 2007 kl 1:04 f m
Nej undertecknet. Jag kan faktiskt inte förstå varför du blir förbannad på mig. Jag blir nämligen inte förbannad på dig. Jag vill föra en diskussion med argument men det är tydligen vissa här inte intresserade av. Det är paroller och kamp och hat som gäller, sedan om man har någon substans eller underbyggd praktisk tanke bakom det hela verkar spela mindre roll.
Jag ställer några frågor, och det enda jag får tillbaka är skit kastat i ansiktet.
Är ni överhuvudtaget intresserade av att diskutera politik? Eller vill ni bara leka klubben för inbördes beundran?
Sedan, så vill jag klargöra en sak, som de flesta socialister faktiskt missar.
Du skriver:
“utan hela konceptet med att det finns en makt som inte utgår från oss själva”
Men, i en socialistisk stat så styrs ju allting utifrån en slags skendemokrati (det är inte en parlamentarisk demokrati eftersom det per definition är en enpartistat, men man får välja sina representanter.. fast de måste fortfarande följa samma idélinje, den socialistiska). Så fort du utser någon annan att sköta en sak åt dig så lyfter du bort betämmande från dig själv.
Liberalismen handlar JUST om egenmakt. Att individen skall ha så stor makt som möjligt över just sitt eget liv. Det är lite märkligt att det ofta talas om folkets makt från socialister, när det i realiteten är en kollektivistisk ideologi där individen marginaliseras till förmån för kollektivet.
Min utgångspunkt i politiken var i huvudsak 2. Att jag själv som medborgare ville få större bestämmande över mitt liv och att jag tycker att man skall hjälpa de människor som inte själva klarar sig själva.
Detta gjorde att jag från början kom in på socialismen, men med tiden insåg jag att socialismen inte ger mig som individ makt över mitt eget liv. Det ger bara makt åt en socialistisk maktelit, förvisso folkvalda men likväl flyttas makten uppåt hela tiden. Det var inte det jag var ute efter. Den andra punkten, att ta hand om de människor som inte klarar sig själva handlar dels om icke-våldsprincipen som finns i liberalismen (till skillnad från socialismen kan tilläggas), som går ut på att du aldrig får skada en annan människa. Dock anser jag att det inte räcker, utan att man också måste låta staten aktivt jobba med dessa frågor, varför jag kan beskrivas som socialliberal.
Hursomhelst. Om ni vill diskutera POLITIK så gör jag gärna det. Vill ni kasta skit så kan ni lika gärna låta bli att svara på det här inlägget…
februari 3, 2007 kl 9:51 f m
Du, om du kommer med “att jag kan skaffa ett nytt jobb” så får du fan räkna med känsloargument. Men den stora anledningen kanske är att det rör mig personligen, det är mer än en liten trevlig diskussion för mig. Det faktumet i sig gör att du aldrig kommer förstå ett skit.
Politik för mig är mer handling utifrån min situation än en diskussion med borgare. Jag har som jag skrev ingen förhoppning om att du ska förstå eller hålla med, jag skiter till och med om du gör det.
Det är mig veterligen ingen som förespråkar en socialistisk stat i den här diskussionen.
februari 3, 2007 kl 2:28 e m
Svar till seeyouinhell:
Jag är ingen borgare. Jag är liberal. Det är skillnad, och det skulle du också förstå om du brydde dig om att ta reda på så pass mycket. Det finns idag inget sant liberalt parti i riksdagen, alla förespråkar repressiva tvångsåtgärder på individer från staten på ett eller annat sätt. Det må vara ett snäpp bättre än under sossetiden, men bara ett snäpp.
Jag ser att du fortfarande inte brytt dig om att reflektera över vad jag skrev i mitt förra inlägg och kommit med några svar runt det, men om du inte vill så vill du väl inte. Jag har precis samma ideer om frihet och rättvisa som jag hade från början. Men med tiden insåg jag att socialism varken ger mig frihet eller rättvisa. Ett flertal av de liberaler jag känner var en gång socialister så det är nog inte så märkligt som du må tro, grundproblemet man ställer sig är nog ganska likt, bara det att man drar radikalt olika slutsats om hur man bör nå dit man vill nå.
februari 4, 2007 kl 2:41 e m
Anders: Vem pratar om att bygga en socialistisk stat förutom du? Som tidigare påpekats handlar frihetlig socialism -inte- om statsbygge, så släpp det.
februari 4, 2007 kl 10:38 e m
Lexor, jag läste texten “PROLETARIWHAT?” på http://prole.info/
Roligt nog så skulle det som står där vara möjligt i ett äkta liberalt samhälle. Däremot fungerar det inte i dagens. Dock så undrar jag hur ni tänkte överleva utan att arbeta (ja, slakta kor eller hämta vatten eller laga mat är också arbete). Men det är ju inte mitt problem att lösa :)
Jag har faktiskt inga som helst problem med frihetlig socialism på det sättet, däremot har jag problem med det om alla skall tvingas leva i den. Hur man vill leva sitt liv måste alltid vara valfritt. Frihet som sagt, vilket nog faktiskt är vad vi alla här strävar efter, frihet över våra egna liv.
februari 4, 2007 kl 10:39 e m
Jag börjar bli trött på Gardebrings eviga tjatande. Han har absolut ingenting att komma med förutom floskler. Jag har därför bestämt mig för att radera alla inlägg som bara är mästrande liberal-kaskader. Konkreta frågor kommer jag dock att låta vara kvar.
februari 4, 2007 kl 11:51 e m
Tja. Censur är ju alltid kul. Speciellt när det enda jag säger är att jag tycker att ni borde få ha det samhälle ni vill ha, så länge jag får välja om jag vill leva på ett annat sätt. Tydligen är det något konstigt med det och då får du väl tycka det. Censur är väl tyvärr det som den med en i grunden förtryckande ideologi någonstans brukar hamna i.
februari 5, 2007 kl 12:11 f m
AG: Jag låter den kommentaren vara kvar eftersom jag visste att den skulle komma och att jag då kan besvara den kort:
1. Det är inte “censur” att rensa bort lite liberal dynga från sin blogg. Det är lika mycket min rätt att forma min blogg estetiskt-propagandistiskt som det är din att uttrycka din rättshaverism (även om jag inte nödvändigtvis romantiserar din rätt att snacka skit).
2. Du är välkommen att ställa frågor och även komma med synpunkter som du ärligt tror är något nytt för denna bloggs läsare (om det är det avgör dock jag). Den är bara inte till för liberal propaganda, och det får du respektera.
3. Jag delar inte din vision om att liberaler och kommunister någonsin kommer att kunna realisera respektive projekt utan att stöta sig med varandra. För mig är “friheten” att inneha egendom (i synnerhet abetskraft) helt inkompatibelt med fullständig frihet från löneslaveri.
februari 15, 2007 kl 7:04 e m
Carolina: Kultursociologi is the shit, faktiskt. Fråga vilken arbetarunge som helst som är den första i familjen att ta steget in på universitetet. Själv har jag ingen behörighet men en bra kompis beskrev det som en chock som pågick i över ett och ett halvt år. Universiteten är skapade av ett privligierat mellanskikt för det priviligierade mellanskiktet och borgarklassen. Fortfarande är det bara 9% av LO-kollektivets barn som går på PROGRAMMEN (ej enstaka kurser, där är det något fler). Jag blir så jävla förbannad när det inte ska tas hänsyn till klassbakgrund så fort universitetsudier kommer på tal i vänsteristkretsar. Men i alla andra sammanhang är det ganska legitimt av någon anledning.
februari 25, 2007 kl 11:26 e m
Klassisk polemik mellan vänster och höger. Fantastiskt underhållande! Liksom den alltid gjort stödjer sig vänsterns argumentation på “fakta” i kategorin “jag-vet-inte-riktigt-men-det-känns-ju-bäst-så”. Efter ett tag inser västersympatisören att han inte har något att komma med (helt riktigt – jorden blir ju inte platt bara för att man innerligt hoppas det) och börjar tala om att radera “liberal dynga”. Men att vänstern är självcensurerande är helt logiskt, man behöver inte vara en raketforskare för att inse att det är åtskilligt fler som inser att socialistiska värdegrunder bygger på missuppfattningar, inhumanism och lögner och “konverterar” till liberalare åskådningar än the other way around. Men som sagt, klassiskt!
februari 26, 2007 kl 11:55 f m
Haha! Ja att jag raderade en rättshaverists spammande är direkt relaterat till stalins hantering av politiska motståndare i sovjet. Jag önskar att du hade rätt…
augusti 18, 2007 kl 10:57 f m
[...] andra bloggar har jag följt utvecklingen av konflikten mellan städarna på Lunds lasarett och deras [...]