Börjar med att citera min morsa.
Två av mina barn har börjat med en ny familjetradition. De har högläsning hemma hos mig. De sitter i vardagsrummet, timme ut och timme in, nedsjunkna i korgstolar och insvepta i filtar. Allvarsamma och glasögonbeprydda, som aktörer i en Tjechovpjäs läser de högtidligt ett kapitel var i taget medan tända ljus fladdrar i höga stakar och sprider sitt ljumma sken. Jag är inte med i själva läsandet men sitter ofta i närheten och försöker att inte prassla med tidningen eller knacka för hårt på tangenterna. Jag lyssnar inte men hör ibland vad de säger. Ibland stannar de upp, sneglar mot mig och sänker rösten. Det är när pedofilen sprutar sin sperma över skolgolvet eller när ”..ögat hade runnit ut över det som en gång varit kinden” på någon av bokens karaktärer. Jag inser att rollerna på något sätt blivit ombytta. Hela deras liv har jag försökt skydda dem mot otäckheter. När de var små fick de inte titta på polisserier på tv, sikta på andra barn med låtsasvapen eller spela äckliga tv-spel, vilket klassade mig som den töntigaste föräldern i världen. Nu är det de som ser ut at vilja censurera. Klarar morsan att höra sånt här snusk? Kanske de tänker.
Vi läser ju alltså den utmärkta skräckboken Låt den rätte komma in som stundom är väldigt ”snaskig”. Det är helt enkelt lite pinsamt att sitta och orera om småpojkar med sperma på kinden. Trots att man bara läser ur boken så känns det som att man har ett ansvar för det man säger.
Men det ser jag också som något positivt och oerhört utvecklande. Istället för att slappt ögna sig igenom bok efter bok så blir gemensam högläsning något helt annat där man gång på gång tvingas konfrontera sitt selektiva informationsupptagande. Man upptäcker t.e.x att man obehagligt ofta kastar om ord efter egen smak när man läser, och det är ju något som går obemärkt förbi där man sitter och göder sin självdyrkan i elfenbenstornet.
Jag vågar påstå att högläsning är en mer korrekt form av läsning än det slappa bokstavstittandet. Dels för att det är kollektivt och att man utvecklas direkt tillsammans. Men framförallt för att man tvingas tränga igenom sina egna värderingsmurar. Det är väl just det som är så plågsamt när man förnärmat sänker rösten och skäms för det man säger. Men också det som är så härligt när man tillsammans fnittrar liderligt över litterära ljuspunkter som man annars inte ens hade uppfattat.
januari 24, 2007 kl 8:17 f m
åhh vad mysigt det låter. Jag önskar jag skulle prioritera såna saker mer, eller så skulle jag inte kunna sitta still. Glöm sen inte heller Ajvides andra ”Hanteringen av odöda”. En aspekt som genomsyrar den boken tycker jag är det bästa med zombiefilm nämligen hur hanterar samhället såna här saker. Vad sägs i debattprogrammen på TV, hur agerar regeringen, religiösa grupper etc. I night of the living dead syns lite ur ett debattprogram på TV där folk blir som helt tokiga när de diskuterar det nya fenomenet.
januari 24, 2007 kl 12:47 e m
Det är fan the shit!
Men man ska verkligen göra en grej av det och inte typ läsa högt innan man somnar.. för då somnar man. Försökte det med en Mumin en gång och det funkade inte.
Dessutom känns det som att man bör ha vissa acting-skills för att högläsning ska bli bra. Har ni märkt av det?
januari 24, 2007 kl 5:28 e m
SYIH: Den boken har man givetvis läst, faktum är att du och jag har duiskuterat den :-) jag gillade den men jag fattade inte allt (slutet????)
Syrran: Japp det har vi helt klart märkt av! :-) Jag och lillsyrran har båda sysslat med teater och det kommer väl till pass. Exempelvis har vi intuitivt gett karaktärerna egna röstlägen och attityder. Som sagt, högläsningen plockar fram dolda undertoner och signaler som den visuella läsningen inte uppfattar.
januari 24, 2007 kl 9:15 e m
Visst fan, men slutet blir lite bättre när man läser den fristående fortsättningen ssom finns i pappersväggar, hans senaste novellsamling.
januari 25, 2007 kl 5:54 f m
Högläsning är mysigt som fan. I min yrkesskada tänker jag f ö att det är något vi borde pyssla mer med i skolan.
Vill samtidigt passa på att tipsa om ”Högläsaren” av Bernard Schlink. En sensuell och vackert skriven uppgörelse med nazismen.
januari 26, 2007 kl 8:53 e m
men får du inte ont i halsen av att läsa högt längre stunder? det får alltid jag efter att ha läst tre godnattsagor när jag sitter barnvakt.
det är vågat att du ”vågar påstå att högläsning är en mer korrekt form av läsning än det slappa bokstavstittandet”, Rousseau fick ju spö av Derrida när han i ”Om språkets uppkomst” ville slå fast att talet är betydligt mer genuint än skriften. du försöker övertyga oss om att högläsning är den korrekta formen att läsa, men med utgångspunkten i en skrift (bloginlägget) som är menat att läsas tyst…då framstår ju ändå den text som läses tyst som det primära. fast nu utgår jag ifs ifrån att folk läser bloggar tyst…men det är ju inte alls säkert.
januari 26, 2007 kl 9:10 e m
boira: Hoho där fick du med en hel radda snygga poänger!
Kanske måste läsningen varva former precis som partiet måste varva kontemplerande med intervenerande osv?