Jag läste en kort debatt på Redundans blogg och började tänka. Framförallt är det kritiken från Shinji Takeyama som jag inte kan acceptera.
Förvisso har ofta det jäsande skiktet av vänstervriden kulturelit varit värd allt mitt förakt. Jag står inte ut med pretantiösa viktigpettrar som tror att deras hjärnor är nyckeln till det sociala alltets väv.
Men samtidigt så blir jag bara så trött på den betonggjutna klasskritiken som går ut på att ”kultursidors tyckande” inte har särskilt mycket med klasskampens utformning att göra. För det första är det direkt fel. Bilderna konstituerar köttet lika mycket som köttet konstituerar bilderna. Det är ju faktiskt bevisat.
Klassammansättningsbegreppet är utmärkt om vi vill spåra en specifik kamps röda tråd i produktionen. Men på ett historiskt och individuellt plan måste man se till vad en specifik person helt uppenbart har fått sin inspiration från utöver sin roll i produktionen.
Lenin blev nog betydligt mer påverkad av att hans brorsa försökte mörda tsaren, och sedermera avrättades, än p g a ”sin roll i produktionen”.
Om ospecificerade Oskar framför TVn spontant uttrycker sina sympatier för någon vänsterkravall, så kan det ju lika gärna bero på miljoner små kulturella stimulanser som på det jobb han har.
Jag tror inte på ideologiska block så klart. Det är inte så enkelt. I V for Vendetta är det fint i början tycker jag när de reder ut korten vad gäller idéer och deras skapare. Natalie Portman lär oss att man kan döda en människa bakom en idé men inte idén själv.
Ett skivbolag kan tvinga Thåström att spela på ett sådant reaktionärt jippo som Artister mot nazister. Men du kan inte sudda ut en låt som Beväpna er från jordytan. Alla är till salu. Men inte allt. Den kommunistiska upplevelse jag fick av att se den filmen Fucking Åmål för första gången kan inte suddas ut av det faktum att Lukas Moddysson går till sitt jobb imorgon och förmodligen en dag kommer att tvingas producera borgerlig ideologi.
Skulle inte Håkan Hellströms visdomar finnas på riktigt??!?!?
januari 7, 2007 kl 9:47 f m
Nu var kategorisk det sista jag ville vara, men man hamnar ju lätt där ändå av nån anledning.. ;-) Självklart är jag inte ute efter en stenhård uppdelning där de materiella förhållandena har någon sorts ensamrätt på förändringspotential och kulturen sas släpar efter som en mindre verklig spegelbild. Överbyggnaden/ideologin/hegemoniapparaten, med allt vad den innebär av skilda mekanismer och distributioner av mening, är oskiljbar från den materiella produktionen – att öht uprätta en tydlig gräns är egentligen meningslöst.
Så långt håller jag med dig, med andra ord. Men jag hävdar ändå att kultursidors tyckande eller en allmänradikal jargong i media inte med nödvändighet leder till en radikalisering av samhället på det sätt iaf jag strävar efter (dvs en proletariatets rörelse mot kommunisering), utan tvärtom kan bli en hämsko på den reella kommunistiska kampen. Detta därför att mysvänsterns förklaringsmodeller, där saker som moral, rättigheter, demokrati, etc, dominerar, ”tar patent” på hur den radikala diskursen formeras. Kampen reduceras till att ”vara vänster”, och genom denna radikala ideologi formuleras kommunismen inomkapitalistiskt.
Men som sagt, man bör inte vara kategorisk. Visst finns det åtskilliga exempel på individer och grupper som låtit sig inspireras av ett allmänradikalt kulturklimat för att sedermera röra sig bort från den gesternas yta en sådan miljö innebär. Likväl finns det minst lika många exempel på motsatsen: mysvänstern rekupererar klasskampen och gör den till ännu ett åsiktspaket, ett knippe argument, ett livsstilsval.
januari 7, 2007 kl 11:58 f m
Shinji : Jag kanske är allt för självorienterad nu, men jag utgår att även denna diskussion utgår ifrån det jag skrev i min post ”gott nytt år och gammal god moral”. Jag menar inte på att folk (läs. potentiella radikaler) skall inspireras till revolutionärer genom punkmusik och DN Kultur.
Det jag skriver är att jag tror att den diskursen som vi tvingas agerar inom med hjälp av radikala kulturinslag kan förskjutas åt ett för oss (läs. som en materiell rörelse) gynsamt håll. Ett moraliskt ifrågasättande utav t.ex. tekniskt hög exploateringsgrad t.ex. kanske kan skapa intresse och utrymme för både radikalare klasskamp (framtvingande av en fallande tendes hos profitkvoten i en högre grad) och/eller revolutionära rörelser, en kommunisering av våra relationer bortom den kapitalistiska relationen om du så vill. Eller av att det ena skapar utrymme för det andra på det sätt som smått berörs i andra tesen i Tre teser om kommuniseringen.
Jag är absolut inte heller kategorisk. Jag ställer inte upp teser eller noter utan snarare trevar jag i mörkret och försöker hitta stödlinjer att hålla mig till.
januari 7, 2007 kl 1:43 e m
Tyvärr slutar ju radikaliseringen så ofta i estetik istället för politik.
Är inte kulturens potential som inomkapitalistisk alternativ det största hotet mot kultur-strategier som politisk kamp?
När man kämpar för t.ex. gratis kultur kan kapitalet tillåta det inom sig självt och smyga ut kreativ kraft ur arbetarklassens arbete.
Kultursfärer riskerar nog enligt mig ägna sig åt gratisarbete som sen kapitalismen livnär sig på. Ta musikscener exempelvis. Hur mycket betalt får egentligen musiker per nerlagd arbetstimme?
Om kulturradikaliseringen stannar vid skinnjacka, motorcykel och cig i mungipan hamnar man igen i James Deans:ismen. Rebellmytens potentiella säljkraft är ju kapitalismens bästa post-industriella vän.
januari 7, 2007 kl 10:05 e m
Som musiker i ett politiskt hårdrocksband blir det här jätteintressant. Jag tror det är jävla viktigt att det finns en kulturell rörelse som ställer frågor och ifrågasätter. Problemen kommer väl när man börjar ge svaren istället för att ifrågasätta.
Jag ska nog skriva något eget om det inom ganska kort. Men min grundtanke är att man iallafall inte gör någon skada. Det kan bli dåligt och genom det reproducera, men det skulle kunna bli bra också. Kultur (muisk, konst film etc) har en sån jävla spridningspotential och ger utrymme för alternativa tolkningar.
januari 7, 2007 kl 10:13 e m
[...] tala om en subversiv kultur måste således innebära att man menar mer än fraser, åsikter, enskilda [...]
januari 9, 2007 kl 8:29 f m
[...] vänsterkulturen vara revolutionär? Kamraterna Olle i Stockholm och Redundans har börjat diskutera huruvida det är bra med en finvänster. Medelklassen på höga [...]