Tänk inte själv - staten tänker åt dig

Det är ju så att man spyr. Återigen lobbar de fanatiska nyliberalerna för att staten, i ännu högre grad, skall informera om att kommunister äter barn. Helt neutralt givetvis. Den “undersökning” som DN hänvisar till larmar även om att ungdomar inte har fattat att marknadsekonomi är demokratiskt. Nästa steg blir uppenbart - staten informerar inte bara om att kommunister äter barn, utan även att kapitalism är ett rättvist och solidariskt system där ingen lider illa. Men som sagt, det är ju neutralt, de som tycker annorlunda hyllar ju massmord, och är således inte en röst att ta på allvar.

Red metal säger det bättre.

Var inte rädd - staten skyddar dig.

Nu ska moderaterna införa tvångsanslutning till a-kassan. Vad det betyder i praktiken är att ett skyddsnät hos arbetarklassen som tidigare administrerats (delvis) av arbetarklassen själv nu skall administreras av den stat som gör att arbetarklassen överhuvudtaget behöver ett skyddsnät.

Exakt vad det kommer att innebära för den eller den personens ekonomi vet jag inte. Men jag blir ändå så jävla arg att jag vill spy. Staten försöker påtvinga en bild av att social trygghet är något som förmedlas från ett håll, samma stat som administrerar det väpnade undertryckandet av arbetarklassen. Skall det finnas någon form av trygghet i samhället så skall staten kontrollera den.

Nu när dom har makten visar dom rika svinen till liberaler, som annars så gärna pratar om individens integritet gentemot staten, sitt rätta ansikte. En samhällsmekanism som inte är statlig eller en del av marknaden, det är ungefär lika läskigt för liberalen som tsunamis och vampyrer är för oss andra.

Varför tillåter vi egentligen att ett gäng vidskepelsedårar kontrollera våra liv?

The fountain

Varning för spoilers, man måste nog ha sett filmen för att fatta i vilket fall. Detta ska inte ses som en värdering, utan som lite spridda anteckningar för att förstå vad den handlar om.

Igår såg jag den vackra men flummiga filmen The fountain

En välrenomerad vetenskapsmans fru håller på att dö i cancer. I den processen blir han alltmer fanatiskt beslutsam att hitta botemedlet mot denna sjukdom. Trots att hon, den estetiska och konstnärliga frun, mer och mer börjar bearbeta sitt möte med döden, vägrar han acceptera livets begränsningar.

I samband med detta tappar han allt fokus på att ta vara på slutskedet i deras vackra relation, och har bara tankarna på sitt arbete med att bota cancern. Att dom faktiskt gör framsteg på jobbet gör att han ännu mindre kan gå upp i de tillfällen då han faktiskt är med sin fru. En scen är smärtsamt träffande då han lovar sin fru att stanna hos henne på sjukhuset hela natten, samtidigt som man ser i hans ögon att han vill vara någon annanstans.

Ett av filmens centrala teman, att man missar livets möjligheter när man förnekar dess begränsningar, symboliseras med en ring inte helt olik en negation av Tolkiens ring. I filmens metaberättelse, där en man skall rädda sin drottning genom ett äventyr i sydamerikas djungler, är Ringen en symbol för Ljus och Godhet som ger hjälten vägledning i sitt ärorika uppdrag. Parallellt förlorar den upplysta vetenskapsmannen, i filmens centrala berättelse, sin äktenskapsring ju mer han blundar för verkligheten och flyr in i “verkligheten”.

Vid ett tillfälle försöker hon förklara vad det innebär att hon lämnar jordelivet. Att hon ska flyga med fåglarna när de äter av det träd som skall växa på hennes grav.

Filmens metaberättelse är den bok som frun skrivit på sin dödsbädd. Men framförallt är den en symbol för vetenskapsmannens resa i jakten på evigt liv. Hjälten reser ut i djungeln för att hitta det eviga livets träd. Men när han hittar det så är det eviga livet inte alls evigt i den bemärkelse han hade väntat sig. När han kommer fram till trädet, nästan ihjälslagen, så helas han på det sättet att växter rusar fram ur hans sår och hans kropp går upp i naturen!

Hjältens inser i sitt döds/återfödsel-ögonblick att det eviga liv han försökt hitta alltid varit det eviga liv som hans fru pratat om!

Och det är först när han insett, att hans fru verkligen har dött - då han stilla erkänner “vi klarade det nästan”, då han ger upp det hopplösa projektet att omforma världsalltets krafter efter sin vilja (i detta fall symboliserat med en resa till en avlägsen stjärna) - som hennes liv efter döden börjar. Det träd som han försökt forsla till en avlägsen stjärna (en metafor för det hopplösa projektet att hitta på botemedlet mot cancer innan den dödat ens döende fru) bryter ut i en våldsam blom samtidigt som han ger upp sin hopplösa resa utan mål, och det är också då målet nås.

Jag tror inte att man skall tolka in att han dör på något sätt när hjälten möter döden i metaberättelsen. Tvärtom tror jag att man ska tolka det som den våldsamma process som gör det möjligt för honom att senare sätta sig vid hennes grav, lägga handen på den och känna verklig kontakt med hennes eviga liv.

Gängen. Del 2

Just nu är det oroligt i Rosengård i Malmö.

Inte för att jag tänkte beröra det alls. Men det är värt att anmärka, vilken bakgrunden är till att jag resonerar lite i dessa frågor.

Begreppen “affinitet” har blivit våldsamt inne ett par gånger inom vänstern. I detta fall tycker jag att det täcker en viktig aspekt. De naturliga arenorna för klasskamp är de konstellationer av människor som samhället gett oss gratis, affinitetstanken bygger på att det primära behovet i klasskampen just nu inte är att skapa organisationer som kan föra klasskamp - utan istället aktivera alla de organisationer som redan finns: tipslördag-hänget, stallpolarna, kursarna, fikarumsrelationerna - gort och gott gängen.

Frågan är då om det verkligen är någon central pelare i klasskampen? Mitt svar på den frågan är tveklöst ja. Tänk själv, vilka människor är det du till syvende och sist lägger din sociala och ekonomiska trygghet hos? Familjen är ofta given, och skall inte räknas ut (tvärtom ju mer välfärdsslakten fortgår) - men om man betänker vad man oftast söker trygghet och stöd hos mellan fackliga/yrkesmässiga/politiska kontakter å ena sidan och å andra sidan sina känslomässigt baserade nätverk å andra sidan - så tror jag att svaret är självklart för de flesta.

Som ett litet stickspår så kan man ta den italienska maffian i USA som exempel. Hur kunde det komma sig att tiotusentals människor sökte sig till organisationer de inte alls haft kontakt med i sitt hemland? Givetvis för att det var en social trygghetsorganisation som inte erbjöds från amerikanska myndigheter eller någon annanstans.

Frågan är då vad det har för betydelse att gänget alltmer tar över den samhälleliga scenen, och hur långt kan utvecklingen tänkas gå? Kommande poster på temat blir:

*negativa aspekter av gängmentaliteten, hur den begränsar kampen
*positiva aspekter, hur den cirkulerar och stärker klassen
*exempel på formella organisationer som lyckats kombinera föreningsformation med gängformation

Gängen. Del 1

Jag har tänkt mycket på begreppet gäng på sistone.

På sistone har det diskuterats en del kring huruvida vi befinner oss mitt emellan två “kampcykler”.

Detta tänker jag inte gå in på nämnvärt mer än att det är intressant att denna teori implicerar fullständig omstrukturering i klasskampen. Om tio år är det, med dessa teorier (som hittar sina varianter såväl hos anarkismen som den ortodoxa kommunismen) inte alls säkert att klasskampen kommer att ske på klassiskt vis - via fackföreningar, partier och andra vänsterrörelser.

En annan premiss för att vi befinner oss mellan två cykler i den historiska klasskampen är att kampen i sina klassiska former håller på att avvecklas, medan de nya inte gjort entré - dvs det sker en nedgång i klasskampen.

Detta tycker jag stämmer väl med den verklighet jag lever i. Det sker en relativ stiltje i klasskampen och alla initiativ som tas tycks tappa luft och tyngt i samma sekund de presenteras. Och även om det, så klart, alltid pågår en kamp i det dolda, så tycks denna vara särskilt svårkommunicerad för tillfället.

Alltså. Arbetarklassens klassiska insitutioner nedmonteras, och vänsterns försök att uppfinna nya står sig slätt.

Samtidigt så anser jag att det uppenbart finns en nygammal konstellation som vinner oerhört mark som social enhet just nu - och det är den klassiska “gängbildningen”.

Jag tror inte att jag behöver droppa exempel, utan litar till att läsarna har egna erfarenheter. Ju mindre man kan lita på facket, partiet och till och med familjen - desto mer uppstår den “opolistiska” gängbildningen som en given trygghetspool för de mest utsatta delarna av proletariatet.

Jag tänkte i en serie inlägg grunna lite på hur detta kommer sig, vad som är positivt, negativt och spännande med denna utveckling.

Tillbaka

Nu är jag tillbaka med poster varje dag för en tid framöver.

Jag hade tänkt mig att jag ska skriva så korta poster som möjligt. Dels för att det är skönare för läsaren, dels för att det ger mig möjligheten att uppdatera oftare med mindre text.

Kommande på bloggen är:

*en inläggsserie om aktivismen, antiaktivismen och vänstern
*en inläggsserie om gängfenomenet och dess roll i den postmoderna klasskampen

Vidskepelse och gravplundring

Jag blir så himla arg på två, till synes motsatta, trender i dagens “intellektuella” (skitnödiga) debatt.

Den ena är “humanismen“, det vill säga den liberala ateismen. Detta patrask är inte på något sätt kritiska till religion. Det dom gör är att upphöja den enfaldiga, naiva och demokratiska mäniskan till suverän gud. Jag kan inte i ord uttrycka mitt förakt mot liberala ateister som hyllar upplysningen och den moderna naturvetenskapen. Deras texter stinker dessutom av raffinerad, postkolonial rasism. Sandnegrerna tror på gud, vi vet om atomen och evolutionen och jada jada - det är därför dom är fattiga och har krig medan vi är rika och har demokrati. Svin.

Den andra trenden är det senaste inom postmodernismen - att läsa allt som har med religion att göra och använda det i billiga politiska utspel. Nyhermeneutisk läsning av gamla skatter tvingar bara läsaren till skitnödig åsiktsproduktion. Det handlar inte huruvida man ska läsa “kritiskt” eller ej. Det handlar om att man inte kan se läsning som att plocka russin ur kakor. Varför kan man inte bara läsa en bok, låta dess fakta sjunka till botten av kunskapshavet - för att sedan låta de återkomma upp till ytan som visdomar om de själva gör sig gällande och uppenbart kommer till användning?

300 - en klockren film

300 är i sanning en aspirant till årets bästa och mest tankeväckande film.

Trots att den inte på något sett proklamerar sig själv som ett historiskt dokument så rasar demokratimaffian.

Jag håller dock inte med dessa medelmåttighetens epigoner av den anledningen att jag hellre ser en film som väcker tankar i allmänhet än än film som affirmerar likriktad kvasihumanism.

Att de persiska horderna beskrivs som en samling ondhjärtade sagoväsen, kan jag bara tolka som en drift med orientalismen. Liksom, vem tror ni att man försöker lura när man beskriver den persiska skarprättaren som ett enormt troll med svärd istället för händer?

Nej. Det klart. Det hade varit bra mycket mer humant att i 24-stil insinuera filmen igenom att det demokratiska humanistiska väst är så överlägset det barbariska öst - och bekräfta den regeln med att kasta in en husarab som “hatar terrorister mer än Bush själv” som undantag.

Att den dessutom är sjukt snygg och spännande kanske borde få sin plats i recensionsdebatten, kan man tycka.

Leibniz i paint

Jag har alltid tyckt om att leka i Paint. Allt oftare har jag ritat läxorna i programmet. Här kommer en bild på hur jag tolkat Leibniz monader.

Köpenhamn

Här kommer lite bilder jag tog när jag var i Köpenhamn och protesterade tillsammans med tusentals andra mot den repressiva danska staten som bestämt sig för att driva in Danmark på en bana mot ett samhälle där den enda mångfalden är antalet stora företag som kontrollerar ens vakna tid.

Tretusen demonstranter i alla åldrar samlades på rådhusplatsen. Trots en massiv demonisering, av de som kämpar för fria zoner i staden, så går det inte att ta miste på vilken oerhörd mångfald denna proteströrelse inrymmer. Gubbar med pipor, gåsjackor, proggtanter, barnfamiljer, punkbarn, hiphop-tjommar trängdes alla på det smockfulla torget. Några förvirrade medelklassbarn som sökte fadersgestalter hittade jag dock inte.

Denna demonstrant har utrustat sig med hjälm. Förmodligen i syftet att slåss med polisen. Ett rötägg som bara vill slåss, som egentligen är helt ointresserad av politik.

Överallt längs marschvägen stack folk ut huvudet och klappade händerna, viftade med peppande plakat eller såg allmänt nyfikna ut.

Fanborg.

Polisen försökte inhägna rörelsen och få den att likna en deportation av krigsfångar snarare än en social protest. Folk frågar sig varför det uppstår våld på demonstrationer och varför folk inte nöjer sig med att protestera fredligt. Att fredliga demonstrationer alltmer liknar polisiära gatlopp tror jag kan vara en bidragande orsak. Men denna demonstration lyckades dom inte inhägna, utdefiniera och ringa in. Den sociala skampåle dom försökte kasta på demonstrationen studsade tillbaka på dem själva i takt med att Norrebros befolkning aktivt jublade längs vår väg och dom stod där och försökte se hårda ut.

Trots att en social rörelse har sin egna inre dynamik, så har den också ett oändligt antal fönster.

Andra intressanta bloggar om: ungdomshuset, köpenhamn, repression